Jag beundrar lärarna – för att de får göra som de vill
Den internationellt vedertagna metoden för att göra sig förstådd när en utlänning inte begriper vad man säger, är att säga samma sak igen med högre volym.
Det fungerar sällan. Ändå har vi alla varit föremål för sådana höjda röster på franska, italienska, eller vilka språk det nu är som vi inte behärskar. Antagligen har vi själva gjort oss skyldiga till att höja rösten, när någon Manuel stirrat på oss med frågande ögonbryn och öppen mun.
Häromdagen kom jag på mig själv med att göra just detta. Fast tvärtom.
Jag gick och småputtrade i köket och ur radion kom något med fullt tillräcklig volym, men ändå obegripligt. Mina ögonbryn for upp, hakan föll ned och jag krämade på volymen. För en gångs skull fungerade tricket: jag förstod att det faktiskt satt en lärare i radion och klagade över att löneskillnaderna var alldeles för små inom hennes yrkesgrupp.
Jag tar det igen: alldeles för små.
Så här i Juholteriets gryningstimma av särskriven social demokrati, lät det som ett främmande språk. Inte så att vi står inför en ny fransk revolution, men åtminstone en fransk reformation. I den mediala medelklassens miljonprogram – det vill säga de dyrbara bostadsrätterna i Stockholms innerstad – är frihet på dekis och broderskap ersatt av genusvetenskap, men jämlikhet är i stigande.
Och så detta.
Märkligast var att ingen i radion låtsades om att det var det minsta udda med ett fackligt krav på ökade löneskillnader.
Nå. Sakfrågan kan jag lämna till ledarsidor som får vällustiga vallningar av jämlikhet. Men bifrågan kan jag inte lämna i fred. Hur kan något så avvikande i just det här fallet vara självklart?
Jag tror att det beror på att det var en lärare som talade. ”Läraryrket har blivit som vilket jobb som helst”, skrev Maciej Zaremba i gårdagens Dagens Nyheter, i den fjärde delen av sitt utmärkta reportage om skolan. Det är förstås sant, men ändå inte hela sanningen. För på något märkligt sätt räknas lärare fortfarande som en egen, mystisk och aningen exotisk folkgrupp. Ungefär som gamla tiders zigenare, innan de blev folkhemsstandardiserade som romer.
Lärarna har skuffats undan, men de tillåts ännu ha besynnerliga föreställningar om det ena och det andra. Omvärlden höjer inte ens rösten, för att få dem att begripa vad den menar. Just det avundas jag lärarna.