Kina bryter ogenerat sina avtal inför OS

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Sex dar kvar. Sedan är det bara att njuta av att det svenska guldregnet i Peking-OS sköljer över axlarna.

Men innan dess – låt oss känna med kineserna.

1,3 miljarder kineser har det bättre än de kunde drömma om under de mörka, blodiga, socialistiska åren fram till sjuttiotalets slut. Kinesernas flit och företagsamhet har sedan dess släppts loss. Det har resulterat i historiens snabbaste ekonomiska tillväxt och stigande levnadsstandard. Kina går strax om Japan som Asiens starkaste land. Inom mindre än trettio år når det Amerikas nivå. Redan äter de sig mätta. Varje dag rullar tusentals nya bilar ut i huvudstadens trafik. Kineserna kan som vi andra kassera in frukterna av globaliseringen. Skratten är fler, optimismen stor. Internet och paraboler befriar dem från ett totalitärt styrelseskicks isolering.

Allt vore väl om de bara gjorde sig kvitt sin falska, lögnaktiga, våldsbenägna, leninistiska regering.

Jag medger, att jag varit en av dem som trott att det finns hopp. Det finns en formel som lyder: Stigande levnadsstandard skapar en medelklass. Medelklassen vill i utlandets ögon stå för demokratiska ideal.

Vi såg detta förlopp, när Seoul 1988 arrangerade OS. Jag trodde att välstånd och framtidsoptimism skulle bredda vägen för att Kina också skulle vandra den. Vi har sett det i Taiwan och Indonesien, i Brasilien, Chile och Mexiko. Definitivt i Turkiet, kanske i Kenya.

Kina år 2008 är emellertid så stabilt och starkt – ekonomiskt och militärt – att dess kommunistkoryféer kan räcka lång näsa åt världen. De gör det i Darfur, de gör det i Zimbabwe, de gör det i FN.

Ogenerat bryter det sina avtal med Internationella olympiska kommittén:

Löfte 1: I Peking ska finnas ren luft för idrottsmännen att tävla i.

Faktum: Luften i Peking i dag är förorenad fyra gånger över avtalets gräns.

Löfte 2: Dissidenter ska inte förföljas.

Faktum: de förföljs och förtalas. Peking bygger upp ryktet om terrorhot från muslimska turkmener i Xinjiang. 17 muslimer har avrättats, än fler har skickats till tioåriga fängelsestraff. 100?000 soldater har dragits samman till huvudstaden.

Löfte 3: Landet ska vara öppet för besökare. Faktum: utländska journalister förföljs och hotas. Personer nekas inresevisum. Delar av huvudstaden har gömts bakom Potemkinkulisser. I onsdags slog Amnesty international fast, att Kina inte ger full tillgång till internet för utländska nyhetsmedier. Webbsidor med koppling till den förföljda meditationsrörelsen falungong är stängda. NBC, som har tevekontraktet för hela världen, vet inte om det ska ”våga täcka händelser på stan” inför risken att idrottssändningarna äventyras.

Löfte 4: Tibet ska behandlas mänskligt.

Faktum: kloster vars munkar deltog i upproret i våras är avskärmade bakom militära kordonger. Kvarters-kommittéer av regimtrogna kineser vakar hotfullt över tibetanerna.

Rogge, Gunilla Lindberg och de andra i IOK kan känna sig blåsta. Det OS de gav Peking blir i empati och harmoni bara skit. Trots att generalsekreteraren i Pekings olympiska organisationskommitté Wang Wei sa: ”OS ska inte bara gynna vår ekonomi utan också förbättra alla sociala villkor, inklusive utbildning, vård och mänskliga rättigheter.”

En realist har större utbyte av att lyssna på kommunistpartiets säkerhetschef Zhou Yongkang: ”Vi måste ge fullt utrymme åt det socialistiska systemets överlägsenhet och organisera och mobilisera massorna att föra ett folkets krig för spelens säkerhet.”

Låter hur kul som helst. Det vi ser är helt enkelt kommunismens vanliga ansikte. Amnesty konstaterar: ”De kinesiska myndigheterna har förrått Olympiska spelens kärnvärden.”

Bara två saker till:

När nu idrottseliten, kungar, direktörer och statsministrar från jordens alla hörn drar in i Peking, låt oss då slippa se dem alltför lystet slicka värdarnas stövlar. Ingen telefonorder i världen är värd den synen.

Och, för det andra, hjälp IOK-töntarna med omvärldsanalys. Annars ger de spelen år 2016 till Khartoum.

Staffan Heimerson