Visst kan man köpa lycka för pengar
Man kan inte köpa lycka för pengar, sägs det, men det beror på vad man blir lycklig av. Är man så funtad att lycka är en plats i riksdagen, eller rent av själva regeringsmakten, är det alldeles uppenbart att det mesta hänger på pengarna.
Man kan tycka vad man vill om våra partiföreträdare, men de är inga amatörer. Så långt det är mänskligt möjligt vet de vad de gör. De mäter, analyserar, planerar och agerar med manisk noggrannhet. Och ju jämnare det är mellan de ena och de andra, desto viktigare blir uppenbarligen pengarna.
De senaste veckorna har varit som att vandra genom en enorm basar.
Erbjudandena har haglat över oss. Då vet man ändå att slutspurten ännu är kvar och att allt fler väljare bestämmer sig sent, så alla partier har förstås sparat sina saftigaste dusörer till sist. Om man hade en krona för varje krona som ställts ut i vallöften, skulle man definitivt inte rösta på någon som ville återinföra förmögenhetsskatten.
Det spelar förstås roll på vilket sätt pengarna regnar över oss. Det är inte oväsentligt vem som vinner. Man kan inte dra slutsatsen att de som vill bli valda saknar övertygelser. Inte heller är det någon större poäng att moralisera över att folk låter sig styras av pengarullningen. Vi lever i ett fickpengssamhälle och en höjd skatt här, eller sänkt bidrag där, kan betyda två helt olika liv för många.
Ändå är det genant.
Någon gång i livet har nästan alla av oss stött på kompisköpare. Kanske i plugget, kanske på en arbetsplats. Det är sällan något större fel på kompisköparna, men de flackar med blicken, de är för snara att hålla med, de tvivlar själva på att de duger. Så de försöker köpa sig vänskap genom att ge bort presenter, bjuda på godis, fixa överdrivet generösa fester.
Kompisköpande leder ofta till gemenskap. Men den gemenskapen uppstår mellan de bjudna, som känner sig generade och skamsna av att ta emot gåvorna.
Skamsenheten måste ta vägen någonstans och det vanligaste är att den omvandlas till ett gemensamt förakt och riktas mot kompisköparen.
Det kompisköpare försöker glömma är att ingen verklig vänskap är möjlig utan värdighet. Att bli köpt får de flesta att känna sig snuskiga. Men makt, kanske även viss sorts lycka, klarar sig utan värdighet. Och i morgon kommer nya löften.