Jimmy Jump – den sansade galningen
Läs Ronnie Sandahls kolum
Veckans mest idiotförklarade man var en 36-årig bostadsmäklare från den lilla spanska byn Sant Quirze del Vallès.
Inför miljarder tevetittare stormade den flinande spanjoren VM-finalen och försökte trä på en röd toppluva över pokalen. Som om stundens allvar nått alla utom honom.
Några månader tidigarehade Jaume Maquet i Cot, eller Jimmy Jump som han kallar sig, även nästlat sig in i den spanska kören under Eurovisionen.
Och överallt verkade man överens: mannen är en idiot.
Nu satt även jag hemma i tevesoffan med en stillaförhoppning om att vakterna skulle plocka fram knogjärnen.
Det var ju ändå en månad då fotbollen var viktigare än allt annat.
Tevekanalerna gjorde visserligen några pliktskyldiga nedslag i kåkstäderna: barfotabarn som spelade fotboll och drömde om andra liv.
Sedan, tillbaka till offsidefällor och domarskandaler.
När sydafrikanska arbetare protesterade mot de låga lönerna under VM – 190 kronor för ett tolvtimmarspass nattetid – gick polisen in med chockgranater och gummikulor.
Fifas talesman Danny Jordaan, en butter men välskräddad man, uttalade sig: “Även om vi har respekt för arbetarnas rättigheter finner vi det oacceptabelt att de stör matcherna.”
Nej, verkligheten skulle inte tillåtas sippra in i overkligheten. Fotbollen framför allt.
Ur det perspektivet var möjligtvis Jimmy Jump den enda sansade människan på den där fotbollsarenan.
Kanske hade han genomskådat allt.
Vi andra såg allvaret i spelarnas ögon under nationalsångerna: det var deras livs största ögonblick. Högdjuren på hedersläktaren, nervositeten hos supportrarna.
Jag föreställer mig gärna att Jaume Maquet i Cot hade sett något annat.
Exempelvis: tjugotvå unga män som jagar en läderboll. En lek.
Precis som att han i Eurovisionen kanske såg en fånig musiktävling upphöjd till kvalmig nationalism.
Och hur mycket jag än älskar fotboll förstår jag vikten av att en flinande dåre från nordöstra Spanien med jämna mellanrum springer in på planen och sticker hål på bubblan.
För som alltid med dårar: hur kan vi vara så säkra på att vi har rätt och han har fel?
Vem är egentligen dåren – han som blint accepterar den allvarsamma leken, ellerhan som vägrar?