Vart är världen på väg?
Går vi mot ett tredje världskrig?
Vart är världen på väg?
Terrordåden avlöser varandra, storstäder som Bryssel stängs ner, Nato skjuter ner ryska stridsflygplan, bomberna faller över Mellanöstern.
Vår del av världen har förvandlats till en mörk och pessimistisk plats. Raka motsatsen till den utveckling många hoppades på efter Berlinmurens fall.
Det känns som en rad kriser inträffar samtidigt och bidrar till att bilda ”en perfekt storm”.
Den utlöstes på sätt och vis av en fattig grönsakshandlare i Tunisiens inland. Mohammed Bouazizi satte i januari 2011 eld på sig själv i protest mot att polisen ständigt trakasserade honom och krävde mutor för att låta honom sälja sina grönsaker från sin hemmasnickrade vagn.
Bouazizis död utlöste den så kallade arabiska våren när den unga befolkningen i Tunisien reste sig mot den mångårige diktatorn Ben Ali.
Protesterna spred sig snabbt över hela arabvärlden. Befolkningarna hade tröttnat på tyrannerna som styrde utan att lyckas skapa jobb och välstånd. De unga såg ingen framtid i dessa totalitära system.
Till en början såg det mesta hoppfullt ut. Diktatorerna föll som käglor.
Hoppet släcktes
Men när den arabiska våren nådde Syrien hade diktatorn Assad tagit lärdom av vad som hänt runt honom. Istället för att använda gradvisa eftergifter i ett försök att sitta kvar så lät han polis och militär skjuta ihjäl fredliga demonstranter.
Den arabiska våren förvandlades till mörk vinter och ett av vår tids mest blodiga inbördeskrig som hittills krävt 250 000 döda och tvingat halva Syriens befolkning på flykt. Flyktingar som till en början tog sin tillflykt till läger i grannländerna. Men när FN:s pengar började sina och det gick två flyktingar på varje madrass släcktes framtidshoppet och nu vallfärdar de mot en tänkt lycka i Europa.
Men det är så många som kommer på en och samma gång att det fått en destabiliserande effekt på EU. De 28 medlemsländerna bråkar inför öppen ridå. Systemet med att flyktingar ska söka asyl i första EU-land de kommer till har brakat ihop utan att ersättas av något nytt. Många länder vill inte ta emot några flyktingar alls utan bygger taggtrådsstängsel istället. Nu har till och med Sverige som alltid velat vara bäst i klassen och en fristad för flyktingar, kastat i handduken.
Nya konfrontationer
I början tyckte inte Europa att inbördeskriget i Syrien angick oss. Nu är vi djupt involverade och påverkade vare sig vi vill eller inte.
Den fria rörligheten, en av EU:s grundstenar är delvis upphävd och dess framtid osäker.
Frankrike bombar redan i Syrien. Storbritannien står näst på tur. Nya konfrontationer mellan Nato och Ryssland kan inte uteslutas.
Nya terrordåd i Europa är så gott som garanterade.
När diktatorerna föll i arabvärlden var förhoppningen att de skulle ersättas av folkvalda regeringar som hade demokratiska fri- och rättigheter högt upp på sin agenda. Bara Tunisien kommer i dag i närheten av den förhoppningen.
Istället för tyrannerna kom det muslimska brödraskapet som länge bidat sin tid. Välorganiserade och spridda i nästan alla länder så vann de val och försökte ersätta den politiska diktaturen med en religiös.
Embryo till kalifat
Resultatet har blivit kaos i ett område där det behövs väldigt lite för att tända någon av många krutdurkar. Nu är det krig i Syrien, delar av Irak och Jemen. Libyen är på väg mot total anarki. I Afghanistan gör talibanerna comeback efter att väst i stort sett dragit tillbaka sina styrkor.
I Egypten har militären tagit tillbaka makten men utmanas av islamistiska terrorgrupper.
I delar av östra Syrien och norra Irak har Islamiska staten etablerat embryot till en egen stat, kalifatet. Den vill de utöka till så stora områden som möjligt.
USA och västvärlden ser IS som ännu farligare än al-Qaida som låg bakom terrordåden den 11 september 2001. En västkoalition ledd av USA har bombat IS sedan hösten 2014. Bombningar som IS anger som skäl till terrordåden i Paris.
Men många av de regionala och internationella makter som slåss i Syrien eller via ombud har sina egna agendor. Att krossa IS är inte högsta prioritet för alla. Det bidrar till kaoset.
Parallellt med denna explosiva soppa har det kalla krigets vindar åter börjat blåsa över Europa. När Ryssland förra året annekterade Krim och invaderade östra Ukraina så var det ett brott mot hela det säkerhetspolitiska regelverket som växt fram efter Berlinmurens fall. Där är regel nummer ett att man inte ändrar några gränser med våld eftersom det åter kan kasta Europa in i ett krig.
Övar anfall
President Putin kombinerade invasionen med att börja uppträda allmänt mer aggressivt längs exempelvis Östersjön där ryska plan både kränkt svenskt luftrum och övat anfall mot strategiska mål i Sverige. Ännu mer hotade har de baltiska länderna känt sig.
Putin sticker inte under stol med att hans ambition är att åter göra Ryssland till en militär och politisk stormakt i en era när USA mer och mer abdikerat som världspolis, svårt sårad av de fiaskoartade krigsäventyren i Irak och Afghanistan.
Vi är i ett läge där en del samhällsdebattörer på allvar börjar tala om att vi är i eller på väg mot ett tredje världskrig. Personligen tycker jag det är att överdriva. Vi lever i en tid av nyhetsförmedling dygnet runt som paradoxalt ökar känslan av oro och av att allt är på väg åt helvete.
Men helt klart är vi långt borta från den eufori och framtidsoptimism som Berlinmurens fall och Sovjetunionens kollaps utlöste.
Plötsligt kändes det som om alla konflikter var över och världen skulle gå mot en ljus och fredlig framtid. Många menade på allvar att det inte längre fanns något större behov av ett försvar. För vem var fienden?
Finns ljuspunkter
Men det varade inte så länge. Först var det krigen i forna Jugoslavien sedan terrordåden den 11 september. Sedan dess har vi egentligen befunnit oss på en sluttande plan mot dagens mörka världsbild.
Men det finns trots allt ljuspunkter. Efter decennier av varningar verkar världen för första gången på allvar vara beredd att tackla klimathotet.
De senaste tio åren har miljontals människor lyfts ur fattigdom. Aldrig har så många barn gått i skolan. Livslängden har ökat dramatiskt. Nu förväntas människor i Afrika leva till 70. Listan kan göras lång.
Vi har en tendens att lättare påverkas av problem och konflikter än av positiva nyheter. En annan sanning är att långsiktiga förbättringar i människors villkor inte utesluter krig och terror i andra delar av världen.
Tyvärr tar det nog ett bra tag innan vi åter får uppleva en eufori som den efter Berlinmurens fall.