”Julia ska få veta allt”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-10-20
Emma Jangestig har blivit mamma igen – och ger ut en bok om sorgen efter Max och Saga
ARBOGA. Max och Sagas död var nära att bli slutet för Emma Jangestig och hennes sambo.
Men nu sprattlar dottern Julia i Emmas famn.
– Hon ska få veta allt, vi ska inte ha någon mörk familjehemlighet, säger Emma.
Länge kallades hon bara ”Arbogamamman”. Hon som mirakulöst överlevde de femton hammarslagen mot huvudet och som sist av alla fick veta vad som hänt barnen Max och Saga. Hon som hade kort rödlätt stubb och synliga ärr över huvudet.
Hon var mamman utan barn som artigt svarade på våra frågor, som tröstade andra när sorgen blev för svår och som under många långa månader inte fällde en tår.
Nu når det blonderade, tjocka håret ner till Emma Jangestigs axlar. I knät sitter en liten rödhårig tjej med pigga blå ögon. Hon heter Julia och är Max och Sagas lillasyster.
Bättre än psykolog
Det har gått två år och sju månader sedan Christine Schürrer ringde på dörren till den röda villan i Arboga, trängde sig in och slog sönder det liv Emma levde. Nu har hon skrivit boken ”Varför gråter inte Emma?”, tillsammans med journalisten Magnus Wennerholm, om händelsen och vägen genom sorgen.
– Det har varit mitt sätt att bearbeta allt som hänt. Det har varit mycket bättre än att gå till en psykolog, säger Emma Jangestig, 26.
Bredvid henne vid köksbordet sitter sambon som hela tiden valt att vara anonym. I boken kallas han ”Thomas”.
Många ifrågasatte säkert hur de skulle klara att hålla ihop efter att hans gamla sommarflirt tvingat sig in i deras liv och mördat Emmas barn Max och Saga. Ändå verkade de aldrig tvivla.
I boken beskriver Emma för första gången deras problem. Medan hon sökte all information hon kunde få vände han sig inåt och vägrade svara på frågor. Och Emma, som länge levde med ständig skräck, krävde uppmärksamhet dygnet runt.
– Jag är en människa, jag har gjort fel många gånger. Det har varit svårt på olika sätt för oss. Min familj fick tillbaka mig, men i vilket skick? Jag var jättekrävande.
Nära att ta slut
Emma och Thomas skulle bygga upp ett liv tillsammans med sina olika upplevelser och dessutom olika sätt att hantera sorgen. De hade brutit upp från sitt hem och bodde under flera månader hos Emmas föräldrar Eva och Roland.
– Kärleken fanns hela tiden där. Det var nära att ta slut några gånger, men när vi väl hamnade där var det som att vi båda backade, säger Emma.
I dag kan de erkänna att de var arga på varandra. Ingen av dem kunde riktigt förstå hur den andre tänkte.
– Det var diskussioner om allt. Men det bottnade i att båda två mådde mycket dåligt. På något sätt var vi ändå sammankopplade av händelsen.
När det verkligen gällde var de mer sammansvetsade än någonsin. I väntan på hovrättsdomen kontaktade säkerhetspolisen Emma och bad om ett möte. De informerade henne och Thomas om att de gjort en hotanalys och att Emma fått den högsta markeringen.
Domen var avgörande
Det innebar, berättade de, att hon och Thomas skulle vara tvungna att fly om Christine Schürrer friades i hovrätten.
– Inte ens våra familjer skulle få veta var vi var.
Men Christine Schürrer dömdes till livstids fängelse och utvisning. Emma kunde andas ut.
– Att tyskan dömdes var alldeles avgörande för att vi kunde gå vidare. Nu lever vi inte i händelsen, men vi lever med den. Jag är inte rädd längre och jag tänker inte föra över min rädsla på Julia. Hon ska känna sig trygg.
Emma klappar om dottern som sitter i pappas knä. Hon föddes sex veckor för tidigt den 11 april.
Julia hade inte varit planerad och Emma erkänner att hon var lite nervös när hon berättade för Thomas att hon var gravid. Först var han tyst, sedan syntes tårarna i ögonen och han log: ”Jag ska bli pappa.”
– Hans reaktion var jätteviktig för mig. Jag hade inte kunnat göra det här utan honom.
Emma och Thomas skiner av lycka och stolthet som vilka nyblivna föräldrar som helst. Men minnet av Max och Saga lever och Emma pratar med Julia om hennes syskon.
– Hon kommer att få veta allt, hon får växa in i det. När hon frågar ska jag svara så ärligt jag kan. Max och Saga är en del av våra liv och så länge jag fortsätter att prata om dem lever de vidare.
De vill inte att morden på Max och Saga ska bli en mörk hemlighet som familjen bär med sig. Men de vill inte heller att Julia för alltid ska kopplas samman med sina döda storasyskon, därför publicerar vi inte heller någon bild på Julia i tidningen.
– Hon är en egen individ. Alla frågar vem hon är mest lik: Max eller Saga? Men hon är sin egen. Hon är en väldigt bestämd tjej, det är det inget tvivel om, säger Emma.
”Varför gråter inte Emma?” är en bok om att sörja. Många gånger har hon fått just den frågan, och länge undrade hon själv varför det inte kom några tårar när det gjorde så ont.
– Man kan sörja på olika sätt. Det är inte fel för att det inte kommer tårar.