”Att jag ska dö är en ganska overklig situation för oss alla”

Ebba Thornéus

Victor Theander, 45, grundare av matkasseföretaget Middagsfrid, hade tillsynes allt man kunde önska sig.

Men i januari kom beskedet att benmärgscancern han drabbats av var obotlig, och att han bara hade ett halvår kvar att leva. En tidsfrist som sakta är på väg att gå ut.

– Jag vet att jag ska dö och jag har accepterat det. Vilket gör det lättare att leva i nuet och bara ta en dag i sänder, säger Victor Theander.

Det är en påtagligt trött men ändå glad Victor Theander som öppnar dörren till villan i Nacka där han bor tillsammans med hustrun Kicki och barnen Lukas, 14, Lisa, 12 och Markus, 10.

Victor och Kicki grundade tillsammans matkasseföretaget Middagsfrid 2007, i dag ett företag med 19 anställda och en årlig omsättning på 80 miljoner kronor.

Innan han blev sjuk var Victor en mycket aktiv person som engagerade sig både i den lokala löparklubben, villaföreningen, på jobbet som vd och som fotbollspappa. Numera spenderar han mycket tid på verandan, gärna med att lösa suduko.

– Visst har jag frågat mig om det är slöseri att sitta och lösa suduko när jag vet att jag snart ska dö. Samtidigt känns det som att jag har en massa tid trots att det inte är så. Jag kom fram till att det bästa för mig är att förvalta tiden så att jag mår bra och har kul, och jag tycker ju att suduko är kul.

Trodde det var järnbrist

Det var hösten 2014, efter flera långvariga och upprepade förkylningar, som Victor övertalades att gå till vårdcentralen. Eftersom han är en mycket aktiv person som äter nyttigt och varken röker eller dricker alkohol, trodde han att det kanske var järn- eller D-vitaminbrist. Men efter flera prover ombads han att åka till närmsta akutsjukhus. Då insåg han att situationen var allvarlig.

– Du blir knappast inringd till Huddinge sjukhus för att du ska äta mer broccoli, säger Victor.

På sjukhuset togs prover som visade att han hade drabbats av benmärgscancer. Detta var i december 2014.

Cellgiftsbehandlingar sattes in och Victor fick även genomgå en stamcells-transplantation. Men trots positiva resultat i början så svarade Victor inte som väntat på behandlingen och en ny transplantation skulle enligt läkarna innebära för stora risker för hans hälsa.

Och alternativ saknades.

”Kändes helt overkligt”

Den 15 januari i år kom därför det smärtsamma beskedet att Victor förmodligen inte skulle leva längre än fram till sommaren.

– Då tänkte jag att det var kört. Jag trodde det skulle bli en lång resa och har hela tiden försökt tänka positivt och inte bli bitter eller få ångest. Men det beskedet kändes helt overkligt.

När han fick diagnosen blev Victor också ordinerad att sluta vistas på offentliga platser på grund av den höga infektionsrisken. Benmärgens uppgift är att producera blodkroppar till immunförsvaret. Något som Victors kropp inte längre mäktade med.

Men efter beskedet om att cancern var obotlig tilläts Victor att vistas i folksamlingar igen, åka kollektivt och besöka restauranger. Planen blev att få en sista bra tid tillsammans med familjen.

– Att jag ska dö är en ganska overklig situation för oss alla och barnen frågar ofta hur länge jag har kvar. Svaret blir att vi får ta en dag i taget och hoppas att den blir bra och att jag orkar göra roliga saker, säger Victor.

– Klart att det säkraste hade varit om jag var isolerad på sjukhuset men hur mycket livskvalité hade det varit?

Aldrig åka utomlands igen

Efter beskedet läste Victor inte böcker på två månader. Detta då han inte kände någon mening med någoting.

helskärm

– När jag fick diagnosen i december 2014 kände jag en stor iver i att förkovra mig och började öva spanska med en app. Men efter dödsbeskedet öppnade jag aldrig appen igen. Det kändes som att jag greppat efter ett halmstrå men då insåg jag att jag ändå aldrig skulle kunna åka utanför Sveriges gränser igen.

Vardagslivet just nu går i vågor för Victor. Vissa dagar orkar han knappt ta sig ur sängen. Andra dagar kan han åka på utflykter med barnen eller gå kortare promenader. Lukt eller smak känner han knappt längre, och bromsmedicinerna fungerar bara tillfälligt.

Ingen vet exakt hur lång tid Victor har kvar att leva.

– Läkarna sa först några veckor till kanske ett halvår. Nu har jag klarat mig ända till juni vilket var över förväntan. I bästa fall kan de två sista bromsmedicinerna ge mig några månader till.

Vill skapa minnen med barnen

Situationen, säger Victor, är overklig. Men han är inte rädd. Och han känner ingen bitterhet eller ångest.

– Jag har lagt allt fokus på att acceptera situationen och göra det bästa av den även om det är jobbig. Jag försöker att ta en dag i sänder och leva i nuet. Det viktigaste för mig är att skapa minnen med barnen som adderas till vårt liv tillsammans.

Redan från början bestämde sig Victor och familjen att vara helt öppna med situationen och valde att berätta för vänner, kollegor och grannar. Även barnen informerades tidigt.

– Det var jättejobbigt och fruktansvärt då det inte finns några förmildrande omständigheter att släta över detta med. Vi har även uteslutit att mirakel kan ske och i stället fokuserat på att acceptera läget, att det inte är önskvärt men så som naturen har bestämt.

Hur har detta påverkat er som familj?

– Relationen har blivit djupare och mer kärleksfull och barnen har mognat jättemycket. Även kontakten med min bror har blivit bättre. Samtidigt är det mycket oro och sorg, framförallt för Kicki. Hon har svårare att njuta av vardagen och koppla bort detta då hon vet att det kommer en framtid där jag inte finns med mer.

Någon ”bucketlist” har Victor inte. I stället försöker han fokusera på de små sakerna i vardagen, som relationer och att vara i nuet.

– Folk har frågat om jag inte vill köpa en Lamborghini eller simma med delfiner men jag känner inte att jag saknar någonting. Det viktigaste är relationerna då det är de som skapar ett värde, inte det materiella.

Känner ingen rädsla

Vad som händer efter döden har han inte funderat särskilt mycket på utan är mest nyfiken på hur barnens framtid kommer att bli.

– Jag hoppas de göra egna val och fattar beslut som gör dem lyckliga.

Efter att Victor valt att gå ut offentligt med sin och familjens situation, tidningen Mitt i Nacka skrev först om honom, har han mött en enorm respons och tacksamhet från människor.

– Det känns som jag fått en skattkista av kärlekspraliner som hjälper mig jättemycket. Många har hört av sig och berättar hur de börjat reflektera och uppskatta saker mer, vilket känns helt surrealistisk.

Victor känner även en enorm tacksamhet för all vård han har fått och menar att det aldrig varit någon tvekan om att läkarna fattade rätt beslut.

– De har gjort allt de kan och jag har fått den bästa vård man kan önska sig.

Tänker du aldrig varför just jag?

– Nej. Många har reagerat så men implicit betyder det ju att någon annan borde ha fått det, vilket jag inte håller med om. Jag är inte religiös men ser det som något oförklarligt, vilket kanske hjälper mig att avdramatisera det hela.

– Många har svårt att prata om döden men jag är inte rädd och känner ingen ångest för det som ska komma. Jag har inte haft särskilt ont och kommer nog inte ha det i slutet heller. Jag blir förmodligen bara tröttare och somnar in här hemma och inte på sjukhus. Det blir en lugn död.