Hamid fruktar för sitt liv – är gay i Afghanistan
Uppdaterad 2021-10-11 | Publicerad 2021-09-18
AFGHANISTAN. Hamid lever i skräck i talibanernas Afghanistan.
Som gay kan han mördas när som helst.
– Jag ligger vaken på nätterna och föreställer mig hur det ska ske. Om de ska störta mig ner från ett torn eller stena mig, säger han.
En stad, någonstans i det utfattiga, sönderfallna Afghanistan.
Motorcyklar och åsnor trängs i gränden. Bakom en blåmålad metallport döljer sig en gård med ett ensamt skuggande äppelträd. Och ännu lite längre in: ett vitkalkat hus med ett par enkla rum.
Här gömmer sig homosexuelle Hamid.
Någon annanstans på jorden hade det kanske varit fel att beskriva honom så. Men sedan den 15 augusti styrs Afghanistan av en extremistiskt rörelse som vill återskapa medeltida religiösa lagar. Där betyder en människas sexuella läggning allt.
Gift dig med rätt person och få leva. Älska fel – och möt en fasansfull död.
Vi uppger för hyresvärden, en gråskäggig man med vänliga ögon, att vi befinner oss på resa genom Afghanistan för att intervjua unga om landets framtid. Han släpper in oss.
Mitt på det mattklädda golvet, med korslagda ben, sitter Hamid.
Hårkalufsen är fönad åt sidan. Hakan slätrakad, vänstra långfingret prytt av en rödblänkande ring.
Precis allt med hans uppenbarelse är fel i de styrande talibanernas ögon.
Ändå känner de inte till hans farligaste hemlighet, den som får honom att sänka rösten till en viskning för att orden inte ska tränga igenom den centimetertunna väggen:
– Jag är gay.
Som liten tyckte Hamid om att dansa, bära systrarnas klänningar och leka med dockor. Den strängt religiöse pappan blev allt mer frustrerad.
– Han brukade kasta mina dockor och slita av mig klänningarna och dra på mig pojkkläder, säger Hamid. Men inget hjälpte.
Till sist gav familjen upp försöken.
– När jag var tolv år förklarade mina storebröder att de tänkte döda mig för att upprätthålla vår familjs heder. Samma natt rymde jag hemifrån.
Han bär fram en skål fruktkarameller och en kanna med te. Tar ett andetag och fortsätter.
Hamid sov i moskéer eller smög sig in på ensliga hotell. Han lät sig utnyttjas av män för att överleva.
– Jag blev vän med hundarna på gatan. Det kändes som om de var de enda som förstod mig.
Som femtonåring öppnade han en barberarsalong i basaren. Afghanistan var i förändring, allt fler killar brydde sig om sitt utseende och kunderna strömmade till. Men alla gillade inte utvecklingen.
En kväll vid stängning väntade sex män på honom. De knöt fast en ögonbindel, tryckte in honom i en bil och tog honom till en grotta.
– Det här är straffet för att du dansar på fester, sa de medan piskan ven över hans rygg.
Han släpptes efter fem dagar, utan minsta känsel kvar i kroppen.
Hamid är inte ensam med sin rädsla. Miljontals afghaner fruktar för sina liv. Minoriteter, kvinno- och människorättsaktivister, folk som jobbade för den gamla regeringen.
Hittills har de värsta farhågorna om storskaliga, systematiska massakrer inte besannats. Men att gaypersoner skulle skonas är uteslutet, menar Hamid.
Talibanernas tolkning av sharialagarna är kompromisslös: homosexualitet ska straffas med döden.
Terrorgruppen IS mördade homosexuella män genom att störta ner dem från höga byggnader. Talibandomaren Gul Rahim sa i somras till den tyska tidningen Bild att bara två straff kan komma ifråga: att ställas under en kollapsande vägg eller att stenas till döds.
Hamid blinkar till.
Karamellerna i skålen förblir orörda, teet kvar i sin kanna.
Han berättar om sin lyckligaste dag i livet, för tre år sedan. Under en promenad i en park såg han Ali. De var vänner på Facebook, men hade aldrig träffats eller pratats vid. Blickarna möttes flyktigt under träden.
Samma kväll började de att chatta. Samtalet fortsatte till gryningen och sedan igen nästa dag. Och nästa.
Efter fyra månader vågade de äntligen ses på en första dejt. Hjärtat bultade.
– Han var så otroligt snygg.
Efter ett halvår kom ett kort meddelande. Ali hade gett efter för familjens påtryckningar, stängt ner sitt Facebookkonto och rest till Turkiet för att arbeta.
– Jag grät i veckor, säger Hamid.
En morgon flera månader senare dök en vänförfrågan upp på Facebook. Ali hade skaffat ett nytt konto och rest tillbaka i Afghanistan.
– Vi kramade varandra länge, mitt på gatan. Vi struntade helt i om folk såg oss. Och vi lovade varandra att aldrig, någonsin, skiljas mer.
Fåglarna kvittrar ute på gården. En beväpnad taliban patrullerar i gränden.
Att vara homosexuell var livsfarligt redan under den gamla regeringen. En dag blev Hamid nedsparkad av en samling män för att han bar eyeliner. Men det fanns ändå minimala rum att beträda, sprickor i muren som gjorde det möjligt att existera.
Sedan talibanerna grep makten upplever Hamid det som om han fått en dödsdom över sig. Han fattade ett beslut: att sätta ett rep runt nacken och avsluta allt. Men tankarna på pojkvännen, och löftet de en gång gett varandra, hindrade honom.
– Jag kunde inte ens säga det till honom. Och då gick det inte.
Han pausar intervjun. Tårarna tränger fram.
Förändringen sker gradvis. Den drivs av rädsla, snarare än stora dekret.
Barberarna slutar att slätraka kunder. Musikhandlarna drar ner järngrindarna framför sina butiker. Kvinnorna täcker sig helt.
Hamid gömmer sig inomhus, osminkad och klädd i vanliga kläder.
– Jag känner mig inte hel när jag ser ut så här, men allt annat är för farligt.
Han undrar om han ska våga smyga sig bort till pojkvännens hus. Om det finns någon flyktväg för honom och Ali, något sätt att ta sig över taggtrådsstängslen som omger deras land.
En strimma ljus, en glipa hopp av någonstans.
Blicken söker sig fram över väggen, som om sprickorna ledde fram till svaren.
Hamid tar upp telefonen och börjar visa bilder på sig själv som han vill se ut. Som han upplever att han är. Sminkad, i färgstarka kläder.
För en kort stund glimrar ögonen till.
– Jag vet inte vad det är för gud de dyrkar, bara att det var gud som gjorde mig så här. Varför kan de inte låta oss vara ifred? Varför kan vi inte bara få leva?
DÄRFÖR PUBLICERAR VI BILD PÅ ”HAMID”
Talibanernas maktövertagande i Afghanistan utgör ett hot mot flera stora grupper av befolkningen. Inte minst homosexuella, som enligt deras lagar ska straffas med döden.
Att skildra och berätta om den gruppens utsatthet är viktigt. Att få en bild på en person skapar identifikation och gör det lättare att ta till sig berättelsen än om den hålls helt anonym.
Att ”Hamid” själv ville prata öppet är också en bidragande, om än inte avgörande faktor (Aftonbladet bestämmer själva hur vi hanterar våra publiceringar). Hamid och Ali heter egentligen något annat. Vissa ytterligare detaljer i texten har ändrats för att skydda källan.
/Martin Schori, stf ansvarig utgivare
