På svenska ambassaden finns bara vakterna kvar
Uppdaterad 2021-10-15 | Publicerad 2021-09-11
KABUL. En häst sjunker ihop framför det enorma komplexet som tidigare utgjorde den amerikanska ambassaden.
Bonden gormar förtvivlat på djuret, måste hinna fram till marknaden för att sälja sina grönsaker.
Men fötterna blöder och benen bär inte längre.
Bonden korsar gatan, till monumentet över den tidigare nationalhjälten Ahmad Shah Massoud.
Motståndsmannen dödades av självmordbombare två dagar före 11 september 2001. Nu har talibanerna omsorgsfullt skurit ut varenda bild på honom.
Han hämtar vatten. Går tillbaka, slår hinken över det utmärglade djuret och ruskar på det. Hästen reagerar knappt.
Den bara rycker svagt på huvudet, medan talibanernas slagord lyser ner från den övermålade betongmuren som en gång restes för att ge amerikanerna skydd:
”Frihet och lycka!”
Vi tar oss vidare, genom det som var den afghanska huvudstadens gröna zon. En befäst stad i staden, full av taggtråd, övervakningskameror och kulsprutetorn. Övergiven efter tjugo år av krig inom loppet av någon timme utan ett enda avlossat skott.
Utanför den svenska ambassaden har flaggorna halats och skyltarna skruvats ner.
Vi bultar på en stålport – och släpps in.
Vakten Juma Gul, 29, pekar ut stenplanen under de lummiga träden där han befann sig klockan tio på förmiddagen den 15 augusti, då de sista kvarvarande svenskarna kom springande.
– Vart ska ni? frågade han utan att få något svar.
Några dagar efter talibanernas maktövertagande evakuerades även de lokalanställda. Kocken, trädgårdsmästaren, chaufförerna och de egna vakterna.
Men Juma Gul och sex andra vakter var anställda av den lokale affärsman som äger ambassadbyggnaden och deras namn stod aldrig på någon svensk lista.
Han visar oss de sju kvarlämnade Toyota-bilarna, alla i miljonklassen, nu täckta av ett fint lager damm. Gång på gång har talibanerna kommit till ambassaden, uppger han.
– De vill konfiskera allt av värde. Men vi skyddar svenskarnas egendom.
Han följer oss ut mot gatan. Rösten blir låg och vädjande.
– I talibanernas ögon jobbade jag också för svenskarna. Jag har fru och fem barn...
De tjocka ögonbrynen spänns. Han fingrar på sin kalashnikov.
– Vi måste ut.
Oron växer i en tid av skenande matpriser och stigande nöd. I glappet, innan det nya tar vid.
Vid floden, bland stånden med granatäpplen, druvor och meloner, kastas blickarna mot den öde domstolsbyggnaden.
Ska rättskipningen ske i moskéer framöver? Ska man börja hugga händerna av tjuvarna igen?
Paradgatan ut mot flygplatsen kantas av talibanflaggor. En tiggande flicka i tioårsåldern pressar händerna genom en neddragen sidoruta. Hon springer efter så fort hon kan, med händerna krampaktigt fastklamrade. Bilen accelererar och till sist måste hon släppa taget.
En fordonskolonn full med talibankrigare är redo att ge sig av.
– Vi ska befria Panjshir, hojtar de, en vecka efter man utropat seger över det sista motståndsfästet.
Talibanerna visar oss runt på flygplatsen. Inrikesflyget började gå för tre dagar sedan. Att öppna utrikesterminalen är högsta prioritet. Kineser, ryssar, pakistanier och folk från Gulfstaterna ska flygas hit, göra affärer och på samma gång skänka det nya styret legitimitet.
Badru Din, 33, tillhör en specialstyrka. Iförd krigsbytet, amerikansk uniform, hjälm, glasögon och handskar, ser han närmast utklädd ut.
Den röda pricken från det amerikanska lasersiktet darrar över asfalten.
– Vapnet är helt nytt, oanvänt. Och vi kom över massor, säger han och skrattar.
Han berättar en historia, snarlik många andra talibaners. För tio år sedan reste han till Pakistan för att studera vid en koranskola. Det var då han bestämde sig för att göra jihad.
– Utlänningarna hade tagit vårt land. Det gjorde mig ledsen. Jag bestämde mig för att kriga för gud.
Under åren i gruppen uppger han sig aldrig ha tagit emot någon lön. Ingen ersättning utöver de enkla måltiderna med ris, bröd och kebab. Nu drömmer han om kärlek.
– Jag vill hem till Kandahar och gifta mig.
Fyra kabinanställda från det nationella flygbolaget visar upp sina papper för att passera. Gruppens enda kvinna går hukande sist.
– Kvinnors rättigheter ska styras av islam, säger Badru Din.
På andra sidan av flygplatsen vilar en märklig hinna av lugn. Den 26 augusti försökte tusentals förtvivlade och skräckslagna afghaner komma med de sista evakueringsplanen. Föräldrar med småbarn på axlarna pressades fram mellan stenmurarna mot de amerikanska soldaterna. Då small det.
Minst 180 människor dog i självmordsdådet, som terrorgruppen IS afghanska gren tagit på sig.
Hajim Moham, en tjugoårig talibankrigare från staden Khost, eskorterar oss fram.
Flugorna surrar över de dödas kvarlämnade kläder. Eftermiddagssolen bränner, det luktar ännu blod.
Blicken fastnar vid något, bland väskorna, finskorna och söndertrampade necessärerna. En silverklänning i barnstorlek.
– Vi tackar gud för freden, säger Hajim Moham och blinkar till.
