Talibanernas mask föll av och kameran stannade i väskan
Uppdaterad 2021-10-11 | Publicerad 2021-09-20
TORKHAM BORDER. Talibanbefälet riktar kulsprutan mot folkmassan, sätter fingret mot avtryckaren och gör sig redo att skjuta.
Flyktingarna står som fastfrusna kvar.
En evighetslång sekund passerar – sedan kommer vrålet.
De blanka, stirriga ögonen sveper genom folkmassan medan han rör sig fram och tillbaka med tunga, ryckiga steg.
Patronbältet vilar diagonalt över det breda bröstet, kepsen och kläderna går i militärgrönt. Hela hans uppenbarelse för tankarna till en latinamerikansk gerillakrigare, snarare än till ett talibanbefäl utposterat vid en gränsövergång mellan Afghanistan och Pakistan.
Vi får aldrig veta hans namn, men låt oss kalla honom Mohammed. Han är huvudet högre än de andra talibanerna, med pistolen i hölstret och aldrig mer än några meter från sin tunga kulspruta.
En man med makt över liv och död.
Pakistans gröna flagga vajar bara tjugo meter bort. Där väntar min och kollegan Magnus Wennmans chaufför, det går att skymta hans väntande bil genom stängslen.
Vi har stått här sedan klockan åtta på morgonen med alla papper i ordning och borde ha tillåtits passera för länge sedan. Nu är klockan över tolv och vi har inte rört oss en meter.
– Snart öppnas gränsen, får vi höra.
Flinande och gormande försöker Mohammed, som är i 35-årsåldern, rätta in flyktingarna i led. Yngre talibaner piskar mot dem med plastkablar som ser ut som avklippta trädgårdsslangar.
Flyktingarna försöker lyda, men varje order är motsägelsefull och det är omöjligt att förstå var de förväntas stå.
Mohammed sliter ut en man på måfå från klungan. Drar ner honom i gruset och riktar ett par sparkar mot magen.
De andra talibanerna tittar ängsligt på, tills Mohammeds ansikte brister ut i ännu ett bullrande, glädjelöst skratt.
Då skrattar de med.
Vi har placerats mot en vägg, under en obarmhärtig sol. Sitter där och torkar svetten ur pannan, hostar bort långtradardamm och avgaslukt .
En händelselös timme förflyter.
Fordonen släpps fram, talibanerna behöver de små inkomsterna gränshandeln ger. Vi blir kvar.
Den enda andra utlänningen är en ensam pakistansk affärsman. Utöver honom väntar några akut hjärt- och covidsjuka på britsar och i bilar ett femtiotal meter bort. Deras anhöriga vill ta dem till sjukhus på den pakistanska sidan, men även de sitter fast.
Resten här är flyktingar. En handfull kvinnor och barn. Och ett par hundra mestadels unga män.
Killar som Faisullah, som på skolengelska nu förklarar för mig hur han tappade den sista framtidstron när talibanerna grep makten.
– Jag kan flytta till vilket annat land på jorden som helst. Var är det bäst?
Han tystnar, inväntar förväntansfullt mitt svar. Det kommer inte.
Anteckningsblocken är redan fulla, jag är inte här för att samla intervjuer. Jag är trött och sliten och vill precis som han bara ta mig ut ur det här landet.
Nu händer något. Mohammed börjar vifta med armarna och flyktingarna reser sig som på given signal. De pressar sig in i den burliknande gången som leder fram till själva gränsövergången. Fler och fler trycker på, vill in. Det blir kaotiskt.
Mohammed uppmanar skrattande folk att pressa på ännu mer.
Så händer något. Skrattet tystnar, ansiktet förvrids.
Utan förvarning tar han ett par jättekliv fram. Han lyfter upp den tunga kulsprutan med sin utfällda lavett. Riktar den mot flyktingarna och sätter fingret på avtryckaren. Sekunden därpå börjar han svepa med den från vänster till höger.
– Bam! Bam! Bam! Bam! Bam! ropar han.
Flyktingarna står som fastfrusna under ett kort ögonblick, övertygade om att de kommer att skjutas ihjäl. Därpå uppstår förvirring. Klungan skingras, folk sprider sig över grusplanen.
Mohammed flabbar så att patronbältet guppar.
Jag ser på Magnus. Ser att han vill. Han kunde ha tagit upp kameran och fotograferat talibanbefälet bakifrån medan han låtsassköt mot flyktingarna som till varje pris vill lämna hans nyutropade Islamiska Emirat, fångat dödsskräcken i människornas ögon.
Det kunde ha blivit årets bild.
Men vi är skärrade, rädda för att dra befälets uppmärksamhet till oss. Kamerorna stannar i väskan, inte en enda bild blir tagen.
Ännu en timme går.
Faisullah berättar att han suttit här i tre dagar och att han tänker stanna, trots att Pakistan likt alla andra grannländer har deklarerat att de inte tar emot afghaner utan visum.
– Hur är det i Europa? Hur ser man på oss afghaner i Sverige?
Frågorna förblir obesvarade.
Min yrkesroll brukar fungera som ett skyddande hölje. Nu håller den på att lösas upp. Varken jag eller Magnus är längre journalister på uppdrag i en konfliktzon. Vi är bara två pappor som vill hem till våra familjer. Som till varje pris måste över samma gräns som han.
Utan förvarning riktar Mohammed en spark mot Magnus kameraväska. Sedan fortsätter han gormande fram. Han vevar med käppen, piskar med slangen.
Knyter näven för att slå en ung kille på käften, blir stoppad av en annan taliban, men sliter sig loss och slår killen på käften i alla fall.
Jag ser flyktingen sjunka ner till marken. Mohammed söker reflexmässigt med handen efter pistolen och drar upp den.
Jag blundar, spänner varje muskel i ansiktet, men inte heller nu kommer det något skott.
Den misshandlade lommar bort, men är snart tillbaka. Flyktingarna kommer alltid tillbaka. Gränsövergången är en fyrbåk, en livboj att borra naglarna i och aldrig släppa taget om.
– Förr eller senare kommer vi över, säger Faisullah optimistiskt.
Det kommer ett meddelande från vår väntande chaufför i Pakistan, tjugo meter bort. Ingen vet varför talibanerna håller gränsen stängd, skriver han.
Kanske vill man sätta tryck mot det mäktigare grannlandet. Kanske har man fått uppgifter om att den afghanska grenen av IS planerar ett attentat mot gränsen. Kanske handlar det bara om förvirringen, när tusentals krigare som knappt kan läsa eller skriva ska ta över kvalificerade uppgifter som att sköta en gräns.
Eftermiddagssolen sänker sig långsamt. Vi har minst fem timmar tillbaka till Kabul, längs vägar med oklar säkerhet. Till varje pris vill vi slippa behöva återvända dit. Samtidigt växer känslan sig starkare att vi inte borde tillbringa en minut mer här.
Flyktingarna vinkar uppmuntrande åt vårt håll. Håller upp segervissa tummar.
Misströsta inte, tycks de säga. Det här är inget. Vi lever!
Hundratusentals människor befinner sig på flykt innanför Afghanistans gränser. För en dag delar jag och Magnus deras öde.
Våra pass och dollarsedlar tar oss ingenstans, ger oss varken skydd eller särbehandling. Vi stirrar in i samma taggtråd. Andas samma dammättade luft. Är lika utlämnade till godtycket och våldet. Lika rättslösa, lika nervösa.
Klockan är över tre. Om vi ska utnyttja det sista dagsljuset kan vi inte vänta mer. Vi är bara 20 meter från friheten, men fattar ett tungt beslut: att återvända.
Nästa dag. Ett inrikesflyg rullar ut på startbanan på Kabuls flygplats.
Blicken söker sig ut mot den gråbleka asfalten. För bara tre veckor sedan föll förtvivlade människor handlöst mot sin död här, sedan de tvingats släppa greppet om evakueringsplanens landställ.
Nu är det vi som lämnar det tragiska, vackra Afghanistan åt sitt öde. Lämnar flyktingarna, som mödosamt skrev upp sina telefonnummer i hopp om att hamna på evakueringslistor som aldrig fanns. De sminkade tjejerna som ännu vågade sig till det populära kaféet, klädda i skira vackra slöjor. De sista kvinnorna som lätt hukande, men ändå med ett mod som gick utanpå allt, fortsatte att gå sig till sina jobb.
Talibanernas ledare har lovat världen att de ska styra sitt land mindre brutalt än sist, för tjugo år sedan.
Det vi såg vid gränsen var något annat. Masken föll av, ansiktet där bakom trädde fram.
Det bådar riktigt illa för människorna i Afghanistan.
*Fotnot: Tjugofyra timmar senare har Aftonbladets team tagit sig ut över gränsen mot Uzbekistan. Flyktingarna vid gränsövergången vid Pakistan har ännu inte släppts över.
