Lina, 25: Jag vill ha min framtid tillbaka

Peter Kadhammar

Kvällen efter upploppen var det som vanligt.

Marmortrappan vid lyxhotellet Plaza var sönderslagen, trafikljusen fungerade inte, muren runt Syntagmatorget var trasig och uppe vid parlamentet stod några demonstranter med Greklands blåvita flagga och skrek de vanliga slagorden:

– Förrädare!

– Greker ena er!

– Slåss för era rättigheter!

Till och med gathunden Loukanikos var där. Den är sedan två år demonstranternas kelhund eftersom det sägs att den biter poliser, men denna kväll nöjde den sig med att skälla på bilarna som dånade förbi på Amaliasgatan.

Lina Nioti, 25, höll i flaggans ena hörn, och även för henne var kvällen som vanligt och ändå inte. ­Hennes liv glider sakta ner i avgrunden.

Lina har arbetat sedan hon var 17. Hon har varit städare på hotell och ­diskare på restauranger, men de jobben tog slut. Då försörjde hon sig på att städa svart hemma hos privatpersoner och på det tjänade hon 400 euro i månaden.

Men de jobben har ­också tagit slut.

– Sist städade jag hos en gammal dam men hon ­hade inte råd att ha mig kvar.

Lina städar nu trappuppgångar ett par dagar i veckan. På det tjänar hon 200 euro i månaden.

Kvällen var kylig. Nedanför parlamentet gick ­vakterna i sina operett­uniformer och utförde ­sina teatraliska steg i ultrarapid. Lina böjde sig fram och klappade Loukanikos, som sedan fortsatte att springa fram och till­baka på trottoaren och skälla efter bilarna. Den går även under namnet Korvhunden och Upploppshunden, ty den gulliga Loukinakos har genom pressfotograferna blivit världsberömd.

Även det är som vanligt i en värld där vi har lättare att bry oss om hundar än människor.

– Vi vill ha vår framtid tillbaka, sa Lina som förklaring till att hon står nedanför parlamentet ­varje dag.

Hennes föräldrar är ­döda. Hon lever tillsammans med sin syster, som är blind. Systern arbetar svart hos en handikapp­organisation, hon säljer kaffe och tjänar tre euro i timmen. Och så får hon 700 i bidrag varannan ­månad.

Lina är inte kvalificerad för a-kassa och bidrar med sina 200 euro till det ­gemensamma hushållet.

– Vi försöker klara oss. Det är inte lätt.

Ett par kristna amerikanska killar kom fram för att diskutera och den ene av dem sa att han blev lycklig när Lina sa att hon tror att hennes mor är i himlen. En polisman försökte över­tyga demonstranterna att vika ihop flaggan och gå hem. De argumenterade högljutt med honom och sedan drog han sig till­baka. En karl med mosigt ansikte som verkade förvirrad gick fram och åter på trottoaren. Några fotgängare ropade uppmuntrande till demonstranterna, bilar tutade och vakterna gjorde en ny vända med sina otroligt långsamma benrörelser.

Ja, allt var som vanligt men för Lina Nioti är ­ingen dag rutin eftersom den är en kamp för överlevnad.

– Vad jag gör om tio år? Jag vill ha en familj. Men jag törs inte drömma om det, törs inte drömma, sa hon.