Sjukvårdaren Niels, 40: ”En massa ryssar kom emot oss”
Publicerad 2023-02-21
Niels Erixon, 40, stack upp huvudet ovanför skyttevärnet:
– Det enda jag såg var en massa ryssar som kom emot oss.
Efter en månad vid fronten i ukrainska Bachmut är stridssjukvårdaren Niels Erixon tillbaka i Sverige – i rullstol.
Den 18 december befann han sig vid Bachmuts front som enda sjukvårdare bland 50 soldater när artilleribeskjutningen brakade lös klockan sex på morgonen:
– Ryssarna gjorde ett av sina klassiska massanfall. Först bombade de hela området med allt de hade, artilleri, granatkastare, Grad-raketer. Sedan skickade de in fotfolk. Jag stack upp huvudet ovanför skyttevärnet. Det enda jag såg var en massa ryssar som kom emot oss, och det utbröt en kraftig eldstrid, berättar Niels.
När förbandet retirerade kom han i sista stund till uppsamlingsplatsen:
– Jag såg hur de lastade upp två döda och en sårad på en lastbil. Sen slängde de upp mig. Det var så trångt att jag var tvungen att ligga på de döda medan jag tog hand om den sårade. Jag hade redan dålig rygg efter tidigare skador. Under färden flög jag som en vante, och andra soldater ramlade över mig. Dessutom låg mitt kroppsskydd, en stålplatta, och slog mot min ryggrad hela tiden.
Tre timmar senare kom de fram till sjukhuset i Kramatorsk. Niels hade lyckats hålla den sårade vid liv, trots att soldaten var skjuten i bäckenet och hade livshotande skador. Men själv hade han fått en blödning i ryggmärgen, som tryckte på nerverna och gjorde att han snart inte kunde röra benen. En dryg vecka senare evakuerades han till Sverige.
Nu sitter Niels i rullstol hemma i Lindesberg och berättar om kriget, samtidigt som han röker cigarett efter cigarett under köksfläkten:
– Nästan alla vid fronten röker. Man ligger och blossar som en galning medan man lyssnar på hur artilleriet jobbar. Eller man tar hand om en skadad med en cigarett i käften.
Enligt Niels är det också vanligt att sjukvårdare missbrukar ketamin, ett starkt smärtstillande medel:
– Många sjukvårdare jag känner har varit på frontlinjen sedan invasionen inleddes. De är totala nervvrak, enda sättet för dem att få sova är att ta lite ketamin.
Trots att fältsjukhuset som Niels jobbade på ligger bakom fronten i Bachmut var det hårt ansatt av ryssarna:
– De var väldigt nitiska i att försöka slå ut oss. Det verkar nästan som att de har ett poängsystem – en poäng om de slår ut en ukrainsk soldat och tio poäng för en ambulans. Det spelade ingen roll att vi hade Röda Korsets skyddssymbol, säger Niels och visar ett klipp där två av fältsjukhusets ambulanser träffats av ryska bomber och brinner.
Under sensommaren använde ryska armén stridsflyg för att försöka slå ut fältsjukhuset, enligt Niels:
– De släppte 500-kilos bomber över stället. Men de var dåliga på att sikta.
Soldaternas skador var brutala. Niels jämför situationen med skyttegravskriget under första världskriget:
– Jag har aldrig sett trenchfoot (skyttegravsfot) tidigare. Vintern har varit oerhört mild i Ukraina, skyttegravarna är fyllda med vatten. När fötterna blir blöta och soldaterna inte kan torka dem skavs huden av, bakterier bildas och det blir kallbrand, som ofta måste amputeras, säger Niels och fortsätter:
– Det var konstant skit. Man bet bara ihop och fokuserade på det man skulle göra.
Andra soldater kom in skadade av klusterammunition eller vita fosforbomber:
– Fosforn är ungefär som napalm, en gegga som brinner av sig själv. Den fortsätter brinna ända in till benmärgen, det enda man kan göra är att försöka skära bort skiten. Fosforröken är oerhört giftig, man behöver inte ens bli träffad för att bli jävligt sjuk.
Ibland fick fältsjukhuset in döda ukrainska kroppar från ryssarna, med brännmärken från elstötar och cigaretter eller indränkta i ammoniaklukt:
– De förnedrade de döda genom att urinera på dem, säger Niels.
En gång tog de emot tolv ukrainska soldater som hade kastrerats. Två hade begått självmord i rysk fångenskap, medan tio var vid liv:
– De evakuerades direkt för att få vård. Men de kommer aldrig att bli sig själva igen, säger Niels.
Han är praktiserande mormon, vilket verkar vara ett viktigt skäl till att han åkte till Ukraina:
– Det var religionen som satte mig i skiten, viljan att hjälpa mina medmänniskor.
Tror du fortfarande att Gud finns?
– Om Gud var involverad i den här skiten skulle jag inte vara troende längre. Men kriget har inget med Gud att göra. Jag tror att Gud ger kraften som goda människor behöver för att stå emot ondskan, säger Niels.
Han utbildade sig till stridssjukvårdare och jobbade åtta år på Filippinerna, där han 2013 hjälpte till i kaoset efter en av tidernas starkaste tyfoner, Haiyan.
– När jag sökte igenom ruiner rasade en byggnad över mig, berättar Niels.
Han blev nack- och ryggskadad och satt i rullstol till 2022. Inte förrän i maj förra året, när han åkt ner från Sverige till Ukraina för att utbilda räddningstjänstens medarbetare i Lviv i krigssjukvård började han kunna använda sina ben igen. Han fick intensiv rehab i Lviv och kunde till slut gå kortare sträckor.
I juni 2022 var han i Kiev:
– Jag utbildade vanliga ”Svenssons” – administratörer, programmerare och liknande. Ingen av dem hade militär erfarenhet, eller bakgrund i vården. Det saknades träningsmaterial och utrustning.
När Niels ukrainare skickades till en militär enhet i Sieverodonetsk bestämde han sig för att följa med, för att fortsätta lära dem i fält. Där var han chef för två ambulanser, jobbade som instruktör och övervakade vården som de skadade soldaterna fick:
– Om de var för allvarligt skadade var det mitt jobb att ta hand om dem. Det kunde jag göra sittande, säger Niels.
Fram till september tjänstgjorde han i Sieverodonetsk, Lyschansk och Bachmut, innan han fick en traumatisk hjärnskada och flera extremiteter drogs ur led i samband med att fältsjukhusets två ambulanser i Bachmut attackerades den 10 september. Då evakuerades han och flögs till Sverige, men var tillbaka i Ukraina igen den 15 november.
Under det som skulle bli hans sista månad i Bachmut ökade den ryska beskjutningen:
– Var 20:e sekund hörde man beskjutning, även på natten. Wagnergruppen försökte ta Bachmut och Soledar som en julklapp till Putin. Det var extremt hårda strider. Många fler blev skadade än tidigare. Det var kallt, smutsigt, blött och framför allt lerigt. Men den konstanta beskjutningen gjorde allt tio gånger värre, berättar Niels.
Frontlinjerna låg på de stora vetefälten, som bara var ett hav av lera. Sjukvårdarna satt ofta i källare i övergivna hus och väntade på skadade eller åkte mot fronten för att hämta skadade:
– Vi slängde in dem i jeeparna och blåste tillbaka. Man stannade inte gärna länge på samma plats, säger Niels.
Den ständiga beskjutningen och dödsfruktan gjorde att soldaterna inte bara fick fysiska skador:
– De kom in med granatchock á la första världskriget, okontrollerbara skakningar, apati, full panik, alla möjliga psykosomatiska reaktioner, från krampanfall till diarré.
Niels bodde i fältsjukhusets källare, där han fick sin nattvila i en sovsäck:
– Det fanns ingen värme. Man sov med vinterkläder och vintersovsäck, ändå var man konstant frusen. Alla rutor var söndersprängda, bara lagade med tunna plywoodbitar. Elektricitet och vatten har inte funnits på evigheter i Bachmut, konstaterar Niels.
Trots att han sedan två månader är tillbaka i trygga Sverige är han fortfarande rädd för kylan:
– Sedan jag kom hem har jag fobi mot kyla. Jag får nästan panik av att vara kall.
Han har svårt att sova hemma i Lindesberg, tänker mycket på alla som stupade i Ukraina. Totalt rör det sig om drygt 30 vänner som dött, både sjukvårdare och soldater, säger Niels:
– Min bästa vän Vova dog 19 december. Han gick på en landmina. De kunde inte evakuera honom, det tog sex timmar för honom att blöda ur. Han tjänstgjorde vid ett spaningsförband, var programmerare före kriget. Vova var oerhört öppen, genuint snäll, en väldigt mjuk person. Det var jättejobbigt att jag inte kunde vara med när han begravdes i Kiev, säger Niels.
Han berättar att drygt 20 ukrainska soldater vårdas på sjukhus i Sverige, och att han förmodligen snart ska hälsa på dem.
– Jag har blivit ombedd att åka till dem. Det kan hjälpa lite grann att få besök av någon som varit eller är i samma situation, säger Niels.
Vården på universitetssjukhuset i Örebro ger han inte mycket för. Han skrevs ut på nyårsafton.
– Jag fick färdtjänst hem, sedan har jag inte fått någon hjälp. Jag fick nyligen ut pappren från neurologen, där skriver läkaren att all fysisk behandling är avslutad och att ”det kan antas att patientens historia om att ha varit i Ukraina inte stämmer”, berättar Niels.
När kommunens arbetsterapeuter i förra veckan kom hem till Niels blev det nästan slagsmål, uppger han:
– De ville ta min rullstol. Jag var tvungen att fösa ut dem. På vägen ut sparkade en av dem till rullstolen så att jag höll på att ramla ur den, säger Niels.
Han säger att han inte vet om han kommer att kunna gå igen, men ångrar inte ett ögonblick att han reste till Ukraina:
– Jag tror Ukraina är över för mig, men jag skulle inte tveka att göra om det igen om jag kunde. Jag känner mig definitivt mer ukrainsk än svensk. Ukrainarna gjorde allt för att ta hand om mig när jag tjänstgjorde och när jag var skadad, men här i Sverige har jag behandlats som skit. Jag älskar Ukraina. De är riktiga hjältar som försvarar inte bara sitt hemland utan också demokratin, säger Niels Erixon, som tagit initiativ till och nu driver den humanitära föreningen International Medical Corps Sweden till förmån för Ukraina.
Fotnot: Det finns tidigare uppgifter om att ryska soldater har kastrerat ukrainska krigsfångar, bland annat i The Guardian den 29 juli 2022. Påstådd användning av vita fosforbomber har också skrivits om tidigare, bland annat i New York Times den 12 april 2022. Fosforbomber är kontroversiella, men inte internationellt förbjudna.
