Behring Breivik kunde lika gärna ha varit en ledare för al-Qaida
Publicerad 2012-04-18
Domare Wenche Elizabeth Arntzen är troligen inte ensam om att undra vad tillståndet i Japan har med terrordåden i Norge att göra.
Fem gånger avbröt hon Anders Behring Breivik, fem gånger tillät hon honom att fortsätta läsa vidare ur sitt försvarstal.
Det var, ur flera aspekter, klokt av henne.
Planen var att Breivik skulle få börja läsa upp det försvar han filat på i månader i fängelset klockan nio i går.
Men då en av nämndemännen visat sig ha uttryckt önskemål om dödsstraff för den skyldige till Utøya utbröt juridiska grubblerier och det hann gå en timme innan det självklara beslutet att byta ut denne var fattat.
Sedan gick terroristen, klädd i samma guldfärgade slips som under första rättegångsdagen, de få metrarna från sin plats mellan försvarsadvokaterna till vittnesstolen.
Arntzen, domaren som en något optimistisk Breivik i förrgår försökte få utbytt med hänvisning till att hon är god vän med tidigare statsminister Gro Harlem Brundtlands syster, tog till orda.
– Du måste vara förberedd på att jag kommer att avbryta dig om du börjar tala om saker som inte har med målet att göra, förklarade hon.
Detta var Breiviks stora stund. Möjligen var han besviken över att rätten denna dag förbjudit tv att sända inifrån salen, men han skulle äntligen få berätta om sitt heroiska försök att rädda fosterlandet.
Inte helt överraskande visade sig talet snabbt vara ytterligare en variant av den konspiratoriska verklighetsuppfattning som är så vanlig i extremistiska miljöer.
Norge upphörde vara en demokrati någonstans mellan världskrigen, kulturmarxister och feminister har infiltrerat skolväsendet och journalister och politiker utgör en elit som tillbringar dagarna med att ljuga för det stackars duperade folket.
Arntzen, en rutinerad domare som kommer från en känd norsk juristsläkt, såg strängt på honom men behöll tålamodet en kvart.
– Är detta en uppläsning ur manifestet? ville hon sedan veta.
– Nej, på inget vis, svarade han med sin lite barnsliga röst och fortsatte.
Några ungdomar från ön lämnade salen, andra tittade stelt ner i golvet, åter andra skakade uppgivet på huvudet.
Breivik hyllade den misstänkte seriemördaren Peter Mangs i Malmö och indianhövdingen Crazy Horse. En advokat som representerar de anhöriga avbröt och förklarade att många tog illa vid sig av retoriken.
– Du hör hur de berörda reagerar. Vill du ta hänsyn till det? frågade domaren med skarp röst.
– Det är relevant att ta hänsyn, svarade Breivik mekaniskt.
Jag slöt ögonen och tänkte att han lika gärna kunnat bo i en laglös del av Pakistan och varit någon slags ledare för al-Qaida, en organisation han för övrigt i går uttryckte sin beundran för.
Ytterligare några avbrott senare var terroristen klar. Han hade fått 30 minuter på sig, han pratade en timme. Han höll sig till manus, uppenbarligen inte flexibel nog att tala fritt.
Invändningarna mot att låta Breivik bre ut sig är så rimliga, så lätta att sympatisera med.
Men domaren gjorde rätt. För att grundläggande juridiska rättigheter måste gälla även de mest gräsliga brottslingar. För att det i en rättegång alltid är
värdefullt att den åtalade berättar så detaljerat så möjligt. För att redogörelsen kommer att utgöra en pusselbit i bedömningen av den mentala hälsan.
Och för att vi måste lyssna på Anders Behring Breivik och lära oss om vi vill försöka förhindra att detta upprepas.