”Män är hinkar och spadar att slåss om”

Agnes Lidbeck – aktuell med ”Förlåten” – tror inte att män är så centrala i kvinnors liv som de vill tro

Jack Hildén

helskärm

Knappt ett år efter den hyllade debuten kommer Agnes Lidbecks andra roman ”Förlåten”. En vemodig berättelse där två systrar tvingas umgås igen, och påminns om varför de gled isär.

– Den är mindre politisk än ”Finna sig” var, säger hon.

Agnes Lidbeck och jag har gett ut lika många böcker, två stycken, i och med hennes nya ”Förlåten”. Men skillnaderna kunde inte vara större. Med ”Finna sig”, som kom förra året, fick hon den där debuten som alla författare drömmer om. Kritikerna älskade den strama, distanserade stilen och greppet hon tog på kvinnorollen i samtiden. 

Men det är svårt att fråga om hur det var att följa upp en sådan succé, eftersom ”Förlåten” redan var skriven, åtminstone första utkastet, när ”Finna sig” kom. Och det är svårt att fråga om den där ständigt diskuterade kvinnorollen eftersom hon, liksom de flesta författare, inte vill reducera sin roman till ett enda tema. 

Från vrede till sorg

Vi träffas på ett fik tidigt på morgonen. Hennes två romaner skiljer sig åt rätt markant. ”Finna sig” var vrede och klaustrofobi. ”Förlåten” är, säger hon själv, mer sorg och ångest. Den kretsar kring Maria och Ellen, två systrar med helt olika liv, som när pappan dör måste återvända till barndomens lantställe för att städa ur och sälja. Systrarna är missunnsamma, bittra och oförmögna att uppskatta något den andra gör. Samtidigt pågår en vanlig, svensk sommar i skärgårdsmiljö.

Lidbeck koncentrerar sig i båda böckerna på människor som framstår som just väldigt vanliga, men med ett mörker under. 

– Vanliga människor är totalt jävla vansinniga, säger hon. Det är mer skrämmande än en yxmördare, hur vidriga vi kan vara mot varandra.

Tomater, toMATer

Ändå kan man undra varför det ska vara så förtvivlat svårt för vuxna människor att säga vad de känner. Det tycks uppenbart att Maria och Ellen, någonstans, älskar varandra. 

– Jag tror att det är ganska få som säger ”jag älskar dig” för att de menar det i stunden. Mycket av det som betyder något mellan människor är såhär: ”Kan du köpa tomater”, eller ”KAN du köpa tomater”, eller ”Kan du köpa TOMATER?”. Det är helt olika saker. Det är så man vet vilket humör någon är på när man kommer hem. ”Tomater?” Eller ”Ah, tomater!”.

Män frånvarande

Agnes Lidbeck värjer sig mot läsningar som tar fokus från berättelsen. Hennes böcker handlar om människor, varken mer eller mindre. Trots det kretsar vårt samtal ganska länge kring kvinnor, och män. Männen nästan är helt frånvarande i ”Förlåten”. Det finns en död pappa, en död halvbror och Marias son som är för liten för att prata. 

– Gemensamt för mina böcker är att kvinnorna objektifierar mannen. De är spadar och hinkar att slåss om. Jag tror inte att män är så centrala i kvinnors liv som de vill tro.

”Män som markörer”

Åsa Beckman skrev nyligen en krönika i DN, om att kvinnor analyserar sina manliga partners i mycket högre grad än motsatsen. En sorts kärlekshandling som skapar obalans om männen vägrar göra samma sak.

– Kvinnor använder ofta sina män som markörer. Om två kvinnor pratar om en man är det ofta ett sätt att säga någonting om sin egen position eller makt. Snarare än ett tvingande behov av att prata om mannen för att man är så förälskad. 

”Är själv inte feminist” 

Håller du med om att den här boken är mindre politisk än ”Finna sig”? 

– Ja. Och jag skrev inte ”Finna sig” för att vara politisk, det är följdsvaret. Jag är medveten om att den kan få mindre genomslag och kännas mindre relevant. Om man ska se med medielogik fattar jag att kroken med ”Finna sig” är att man kan läsa den som feministisk eller, eftersom jag själv inte är feminist, så kan man läsa den som en diskussion mot feminism. Jag är inte intresserad av att ge mig in i den debatten. 

”Intressant reaktion”

Betyder det att du tycker att ”Finna sig” blev förvrängd i ­medierna, med tanke på hur den blev läst?

– Nej, det är superintressant att jag skriver en bok om en kvinna som låter bli att ta några beslut och folks reaktion är ungefär att ’gud vad det är synd om kvinnor som inte får göra några val’. Finns det någonstans där det står att hon inte skulle kunna agera på ett annat sätt? 

Efter att ha skrivit mycket i ungdomen tog Agnes Lidbeck en flera år lång paus. Men text formuleras, och har alltid gjort, konstant i huvudet. Som romanförfattare, skribent och poet handlar det mest om att sortera, ”som en glasåtervinningscentral”. 

– Men jag är glad att jag inte gav ut en bok när jag var 18.

Inte diktator – än

Jag ville verkligen vara en ung debutant. 

– Samma här. När jag var två sa jag att jag skulle bli diktator när jag blev stor, för jag ville skriva dikter. 

Tur att du inte blev det. 

– Inte på en gång i alla fall.