Amuletten dök upp efter 52 år på bottnen
Publicerad 2014-09-29
Bottennappet var Ing-Marie Olofssons amulett.
För 52 år sedan tappade hon smycket i Lillesjön – nu har det fiskats upp av en familjebekant.
– Det är helt otroligt, säger hon.
Ing-Marie Olofsson fick amuletten av sin mor när hon föddes i Motala i slutet av 40-talet.
Som 14-åring flyttade hon till Nissafors, norr om småländska Gnosjö, och den sommaren var det simskola vid Lillesjön.
En dag tappade hon bort smycket hon fått av sin mamma:
– Jag skulle dyka för att få bronsmärket och när jag gjorde det åkte antagligen smycket av. Det var en rätt lång kedja. Efteråt letade vi efter smycket men det var lite sandig botten så vi hittade aldrig den, säger hon till Aftonbladet.
Efter 4-5 år glömde hon bort den förlorade lyckoamuletten.
– Jag tänkte att den hade krupit ner i dyn och aldrig mer skulle komma tillbaka.
Ovanligt bottennapp
Men nu har amuletten otroligt nog dykt upp igen, rapporterar Värnamo Nyheter.
52 år tog det för amuletten att hitta tillbaka till sin ägare.
– Det är helt otroligt, säger Ing-Marie Olofsson.
När Joakim Backler från Helsingborg var och hälsade på sina föräldrar i Nissafors i somras passade han på att fiska lite abborre i Lillesjön.
Plötsligt fastnade spinnaren i bottnen.
Men bottennappet var av det sällsamma slaget.
– Man har ju fått några bottennapp men aldrig något sånt här. Det var ett gammalt halsband som dök upp, säger Joakim Backler, 37, till Aftonbladet.
Metallhalsbandet hade färgats svart men på amuletten syntes namnet Ing-Marie och ett födelsedatum.
Alla minnen kom tillbaka
När Joakim Backler visade smycket för sin mor insåg hon vem smycket måste tillhöra - och ringde upp Ing-Marie Olofsson som då hade semester från arbetet som sjukvårdsbiträde i äldrevården:
– Vi känner ju varandra väl så hon ringde upp mig och berättade vad de hade hittat. Jag sa att det nog är min lyckopeng. Då kom alla minnen tillbaka och hur det hade gått till när jag blev av med den, säger Ing-Marie Olofsson.
Efter många putsningar lämnade Ing-Marie i dag in amuletten till en guldhandlare som ska fästa den vid ett armband.
– Man blir lite nostalgisk, jag tänker på att det var ont om pengar, men ändå köpte mamma det här och graverade in mitt namn. Jag tror att det finns lite lycka i den här amuletten, därför ska jag bära den på mig, så jag får ett gott liv som pensionär.