Pappa Niclas om sorgen efter sonen Carl, 16
Publicerad 2020-04-23
I pojkrummet hemma i Björklinge är det som om den där tragiska fredagskvällen i januari, då Carl Fredrikson knivhöggs till döds, aldrig hade hänt.
– Rummet är orört sedan den dagen. Plånboken ligger där, och en urdrucken läskburk står kvar på skrivbordet, säger Niclas Fredrikson, pappa till 16-årige Carl.
I maj har det gått fyra månader sedan Carl Fredrikson knivhöggs till döds i Björklinge utanför Uppsala.
För 16 år gamla Carl tog livet slut den där fredagskvällen i januari. Men för den närmaste familjen finns det inget slut på sorgen.
– Det är fortfarande helt ofattbart. Det var Carls storebror som ringde mig, jag var i stan då, och han berättade att Carl hade blivit knivskuren. Mer än så visste jag inte då, säger Niclas Fredrikson, pappa till Carl.
En ”Carl special”
Vi träffas på Wilmas på Skolgatan i Uppsala, kaféet som han driver tillsammans med sin sambo Lena. På menyn finns det bland annat en ”Carl special”.
– Vi var ofta ute i Öregrund på somrarna, och han älskade att äta sin macka där ute, en Carl special, en Skagenmacka. Det spelade ingen roll vilken restaurang han gick, de fixade en macka till Carl, även om det inte fanns med på menyn, säger Niclas Fredrikson som dock har fått reaktioner på menyn.
– Jag har fått en del elaka kommentarer att jag på något sätt vill tjäna pengar på min egen sons död. Men jag försöker att inte ta åt mig, det finns många som har åsikter.
Ångrar inte bilderna på Facebook
Starka reaktioner blev det också när Niclas Fredrikson, strax efter dödsbeskedet valde att publicera flera bilder på sin son på Facebook.
– Det var många som skrev kommentarer i samband med bilderna. Vissa kommentarer var väldigt elaka, men också många stöttande och värmande kommentarer. Men jag skiter faktiskt i om någon vill skriva elaka saker.
Har du någonsin ångrat att du lade ut bilderna?
– Nej, det som har hänt har hänt. Jag vet att Carl inte har gjort något fel, han har aldrig varit i polisens register. Så för mig var det självklart. Även om jag var i chock när jag lade ut bilderna, så är jag glad att Carl fick den uppmärksamheten som han är värd, och jag är glad att Facebook faktiskt lät dem ligga kvar.
Hyllar personalen på Akademiska
Åter till den där dagen i januari, och efter beskedet att Carl hade blivit knivskuren och hade förts med ambulans till Akademiska sjukhuset.
– Det var först inne i uppvakningsrummet som jag fick veta att han var död, det var ofattbart.
Fick ni någon stöttning av personalen på plats?
– Personalen på Akademiska sjukhuset var fantastiska, helt fantastiska. De ställde upp på alla möjliga frågor vi hade, och de lät till och med ett 50-tal av Carls kompisar få komma in och ta farväl av Carl på sjukhuset.
– De ringde faktiskt från sjukhuset två veckor senare för att höra hur det var med oss, så personalen på Akademiska brydde sig verkligen om oss.
Hur tar man sig vidare efter att ha fått ta farväl av sin egen son, och på det sätt som han miste sitt liv?
– Varje morgon funderar jag på hur jag ens kan stå upp. Efter första månaden, när chocken började lägga sig lite, har det handlat om att ta sig upp och ge sig ut och göra någonting. Man orkar inte så mycket, kanske en halv dag, sedan måste man sova.
”Carl måste få en rättvis prövning”
Den 17-åring som dödade Carl Fredrikson dömdes i Uppsala tingsrätt den 24 mars till sluten ungdomsvård i två år. Brottsrubriceringen blev dråp, inte mord, vilket åklagaren yrkat på.
Domen har precis överklagats och ska nu avgöras i hovrätten.
– Det är jag som har drivit frågan, tillsammans med min exfru (Carls mamma). Jag kände att jag måste, för Carls skull, Carl måste få en rättvis prövning. Ett sånt här grovt brott ska prövas i två instanser, det är bara så.
Så det var självklart att överklaga?
– I min värld har det begåtts ett mord, så enkelt är det, och gärningsmannen ska dömas för det han har gjort.
Hur jobbigt är det att är det att dra upp allting en gång till?
– Visst är det jobbigt, men det är det värt, det är värt alla tårar. Om jag inte hade överklagat hade jag förmodligen ångrat mig för resten av mitt liv.
”Jag varnade honom flera gånger”
Strax innan Carl dödades hade han haft ett samtal med sin pappa som varnade honom för att gå emellan.
– Carl medlade mellan många, jag har fått brev från föräldrar vars barn blivit mobbade, men som han har sett till att de kan gå till skolan igen. Så det finns ingenting illa att säga om Carl, och det säger jag inte bara för att jag är hans pappa.
– Han tänkte alltid mer på andra än sig själv. Men jag varnade honom flera gånger och sa ”ge fan i att åka och medla”. Men han fortsatte att göra det ändå, och han gjorde det med bravur.
Carls död skapade ett stort intresse i media som skrev spaltmeter om händelsen, och den efterföljande utredningen och rättegången. Hur är det att följa hela rapporteringen när det handlar om ens egen son?
– Det har skrivit så mycket om den här händelsen. Jag följde alla skriverier till en början, men sedan slutade jag, det var så mycket som inte stämde.
– Ska man läsa något om det här fallet, då tycker jag att man ska man läsa förundersökningen. Där får man verkligen en bild av vem Carl var. Det finns inte ett enda ont ord om Carl i den 340 sidor långa förundersökningen.
I pojkrummet står allting fortfarande kvar
I Carls rum hemma hos pappa Niclas i Björklinge har tiden stått stilla sedan i januari.
– Rummet är orört sedan den dagen. Plånboken ligger där, och en urdrucken läskburk står kvar på skrivbordet. Det är klart att vi inte kan ha det så för evigt, men det får helt enkelt ta sin tid.