De blev unga änkor - efter år av svår kamp

Britt Peruzzi

”Kräv din rätt”

Demenssjuka män – friska fruar.

Mitt under de dramatiska åren uppstod en vänskap för livet mellan de tre kvinnorna.

– Man måste vara öppen, annars går man under, säger änkorna som råder anhöriga att vara envisa mot myndigheterna.

Ljuset flödar in i Stina Hakings vackra Stockholmsvåning. Här har ett rikt familjeliv levts och här finns känslan av maken Roland kvar, för han kunde bo kvar hemma ända till sin död.

– Vi lyckades få assistenter, så jämfört med andra hade vi det bra. Men priset var att jag var ständigt arg och "gjorde slut" på tre biståndshandläggare. Jag gav mig aldrig.

Efter Rolands död utbildade sig Stina, som hade jobbat med mode, inom demensområdet, till diplomerad så kallad Silviasyster. Och intresset för de drabbade finns kvar.

– Men tio år senare är det lika illa. Folk får kämpa för all hjälp.

Gunilla Wågert nickar från stolen bredvid. Hon gav sig heller inte, men lyckades aldrig få någon bra vård åt sin man Urban som dog på ett äldreboende på Lidingö, enligt hustrun som en skugga av sig själv.

Då hade han bland annat med våld flyttats från boendet till psykakuten.

– Till och med de sjukintagna undrade vad han gjorde där. Sedan gick ett halvår, och sedan var han död.

Grät och sörjde tillsammans

Under de mest turbulenta åren fick de två paren samt ett tredje – Ann-Christine Hagberg och hennes Alzheimersjuke man Lasse – kontakt med varandra. De pratade, festade, grät och sörjde tillsammans.

– Det var våra bästa år, säger Gunilla som är glad att fruarna behållit kontakten.

– Vi har ju vänt ut och in på oss själva. Tänk att det fortfarande anses skämmigt att bli demenssjuk, säger Stina.

I det praktiska kaos som följer när en anhörig drabbas av demenssjukdom efterlyser hon mer konkreta råd från vården.

– Ett papper, en folder. Hur går jag vidare? I synnerhet om man är mitt i livet, som vi var.

Bland de råd kvinnorna själva vill dela med sig av är det framför allt två som de önskar att de själva hade fått:

1. Var från början öppen med sjukdomen.

2. Kräv din rätt till hjälp från landsting och kommun.

– Socialtjänsten vet att få skulle strunta i sin man eller mamma, det finns i oss att ta hand om varandra. Det vet de som beslutar om hjälp väldigt väl. Men om man inte får hjälp och stöd så kostar det i slutändan samhället ännu mer, med sjuka anhöriga. Det blir ringar på vattnet.

”Viktigt att hitta andra”

Stina var 43 år när hon anade att maken drabbats, Gunilla nyss fyllda 50.

– Det är extremt viktigt att ta kontakt med en anhörigorganisation, som Alzheimer Sverige, och hitta andra anhöriga så att man inte faller ihop själv, säger Gunilla som menar att åren med ständiga brandutryckningar har tärt på dem alla tre.

De tre männen gick alla bort inom loppet av tre år.

Kvar finns tomrummen. Men änkorna är stolta över sin kamp och i dag träffas de regelbundet för att äta, gå på bio och resa tillsammans.

– Vi pratar om våra män, fast inte alla gånger. Men senast pratade vi faktiskt om ensamheten.