Georgienrubbe
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-08-19
GORI/TBILISI. Fronter, dödssiffror och grälande presidenter.
Men bortom krigsrubrikerna måste livet gå vidare.
Trots att barnen inte vill leka, jobben håller stängt och maten likförbannat måste komma på bordet.
Aftonbladet gav ordet till vanliga georgier.
”Jag vill bara komma hem”
Inga Djikveshvili, 29, och dottern Tamuna, 2, från Tirdsnisi
Inga vaknade mitt i natten.
– Bomberna föll över vår by. Jag och min man samlade ihop familjen och vi lyckades fly ut på gatan. De sköt hela tiden runt omkring oss, våra grannar kom också ut ur sitt hus och vi flydde tillsammans i deras bil. Våra andra grannar sköts ner, två dog.
Nu bor Inga och hennes familj i en av lektionssalarna på skola nummer 11 i Tbilisi.
Vartenda rum är av fullt av flyktingar och i korridoren tittar barnen på ”De tre musketörerna” på tv.
– Tamuna blev helt skärrad av bomberna, första tiden gick det inte att lugna ner henne. Nu börjar det bli bättre, men hon vaknar fortfarande av minsta ljud.
Ingas familj får mat på skolan, de sover i tältsängar jämte skolbänkarna.
En badinrättning i närheten låter dem duscha och tvätta sig gratis.
Dagarna är långa och tråkiga, de går mest fram och tillbaka i skolkorridoren och väntar på nyheter. Barnen orkar inte ens leka.
– Min pappa är kvar i vårt hus, jag vet inte om han lever. Det enda jag vill är att få komma hem igen, säger Inga.
”Vi grät och bakade vårt bröd”
Nelly Kibilova, 49 från kaspi
Under hela kriget arbetade Nelly på som vanligt.
Varje dag, trots bomber och skottlossning, har hon och kollegerna på bageriet i Kaspi tillverkat 12 000 limpor bröd.
Deras bageri har i stort sett räddat hela området från hunger.
– När de ryska styrkorna åkte förbi utanför grät jag. Vi grät och bakade vårt bröd. Vad annars skulle vi göra? Vi ger till flyktingar och gamla, säger Nelly.
– Själv har jag haft tur, inga av mina nära och kära har dött eller skadads i striderna. Min ena svärson var vid fronten, men kom hem helskinnad.
– Det enda jag vill inför framtiden är att situationen lugnar ner sig och att det blir fred.
”Jag drömmer om att få ett bra jobb”
Timor Mamedov, 24, och Saida Novrusova, 21, från Tblisi
De sitter och sörplar på var sin milkshake vid McDonalds i centrala Tbilisi. Det är fem mil till närmsta ryska stridsvagn och här, i skuggan av ett rödgult parasoll, känns kriget främmande.
– Vi vaknade någon natt när de bombade, rutorna skakade och vi blev jätterädda. Annars har vi inte märkt av kriget så mycket. Vi är båda arbetslösa så vi följer tv-nyheterna om kriget hela dagarna. Jag tror snart det lugnar ner sig och blir fred, säger Timor.
– Jag drömmer om att få ett bra jobb, fast mest av allt vill jag öppna en egen restaurang.
Saida är inte lika tydlig med vad hon vill – så Timor tar ordet igen:
– Hon vill skaffa familj och fostra barn, säger han.
”Jag är nästan ensam kvar i byn”
Alexander Kalashuili, 24, från Merivalitjala
För två veckor sedan arbetade Alexander på cementfabriken i Kaspi, längs vägen mellan Gori och Tbilisi. Men när bomberna började falla blev alla anställda hemskickade och fabriken stängdes. Alexander är ungkarl och bor i ett litet hus han ärvt efter sin far.
– Det är mycket nervöst och jag har varit väldigt oroligt för vad som ska hända. Jag är nästan ensam kvar i byn. Nu har det varit lugnt ett tag, sista gången jag såg en rysk stridsvagn var i förrgår morse.
– Jag fick min lön på 500 Lari (2 200 svenska kronor) precis när kriget bröt ut och hemma i trädgården odlar jag potatis, tomater och bönor. Jag ska nog klara mig en månad till.
– Fast det är tråkigt, jag hade precis börjat komma på fötter och fått in lite pengar. Jag hoppades kunna åka på semester men det går inte nu.
Alexander tror att allt snart lugnar ner sig. Och då, när det blir fred, har han framtiden klar:
– Jag vill köpa en bil och så ska jag gifta mig.
”Åker inte ryssarna hem tar jag bössan och krigar mot dem”
När bomberna föll gömde sig Saza och barnen hemma i huset. De var livrädda.
Saza är metallarbetare och blev hemskickad från fabriken när kriget började. Någon lön fick han inte.
– Vi köpte säckar med ris, mjöl och potatis när vi förstod vad som skulle hända.
Nu är alla butiker stängda och det är svårt att få tag på mat.
– Barnen blev väldigt stressade av alla bomber och de mår fortfarande dåligt, säger Saza.
Sönerna Nodari och Nodari har nu sommarlov, men längtar efter att börja skolan igen 1 september.
– Vi tror det blir fred så att vi kan gå till skolan, vi älskar att gå i skolan, säger de.
Pappa Saza hoppas också på fred, men hans tålamod med ryssarna håller på att ta slut:
– Om de inte åker hem snart tar jag själv fram bössan och börjar kriga mot dem.