Bisarr show när Karadzic förnekar allt
”Borde bli belönad istället för anklagad”
Radovan Karadzic utbildade sig till psykiatriker innan han blev president i den serbiska delen av Bosnien.
När jag lyssnar på hans försvarstal undrar jag om det inte i själva verket var sagoberättare han var.
Efter tre års krig och 100 000 döda beskriver han sig som en man med totalt vita händer. Inte ett folkmord i sikte.
Det är nästan surrealistiskt att lyssna till hans vittnesmål från rättsalen vid krigsförbrytardomstolen i Haag.
Radovan Karadzic är sig numera ganska lik från tiden då han försökte rensa ut alla muslimer från de serbiskbefolkade delarna av Bosnien. Det yviga skäggfrån de många åren på flykt och som han bar när han greps på en buss i Belgrad 2008, är borta. Den vildvuxna, lite ovårdade frisyren som får honom att se ut som en dirigent är återställd.
Från sin plats i fåtöljen i Haag har han samma självsäkra och självklara framtoning som han hade framför regeringsbyggnaden i Pale när han var president.
Av medlidande med offren syns inte ett spår.
”Borde belönas”
I likhet med sin ”mentor” Slobodan Milosevic som satt i samma rättsal för några år sedan framställer sig Karadzic som helt oförstående till anklagelserna om folkmord.
– Istället för att anklagas borde jag belönas, säger Karadzic. Jag gjorde allt för att försöka undvika krig.
Sedan förnekar han det ena övergreppet efter det andra.
– Att vi skulle ha skjutit artilleri mot Sarajevo utan anledning är helt befängt. Det fanns två tusen militära mål i staden.
Fakta är att serberna utövade terror mot stadens befolkning genom ständig granatbeskjutning och med krypskyttar som kallblodigt mördade människor i bröd- och vattenköer.
Serber verkliga offren
Karadzic förnekar bestämt att serberna låg bakom ett antal blodiga massakrer mot torg i Sarajevo där civila var i färd med att göra nödvändiga inköp. Istället hävdar han att muslimerna genomförde dem för att kunna skylla på serberna.
I han historieskrivning är serberna de verkliga offren.
I fallet Srebrenica – den värsta massakern i Europa sedan andra världskriget – påstår Karadzic att han gav order om att civila i staden skulle skyddas. Så hur 8 000 män kunde dödas har han ingen aning om.
Serberna ville inte alls ha Bosnien för sig själva, hävdar han. Det var det muslimerna som ville.
Vit som snö
Sådär håller det på. Karadzic förnekar allt. Han är vit som snö. Bosnienserberna var fredsälskande medan kroater och bosniaker var de som stod för övergreppen, bröt vapenvilor och smugglade vapen i hjälptransporter.
Inte på någon punkt medger han någon skuld.
Det är en historieskrivning många mil från sanningen.
Bosnienserberna var visserligen inte de enda som genomförde massakrer, torterade fångar och ägnade sig åt etnisk rensning. Men det var Radovan Karadzic och hans fängelsekompis, dåvarande ÖB Ratko Mladic, som ägnade sig åt krigsbrott i systematisk skala, påhejade av storebror Slobodan Milosevic i Serbien.
Skottsalvor varje natt
Att Karadzic blånekar till allt förvånar mig inte. De gånger jag besökte bosnienserbernas ”huvudstad” Pale var det som att dimpa ner i ett parallellt universum där serberna var de förtryckta. Förföljda av världens medier som var köpta av muslimerna.
I Pale var det lugnt, nästan idylliskt. En helt annan verklighet än Sarajevo en timme bort där serbernas artilleribeskjutning av staden höll mig vaken på nätterna. Hotellet skakade varje natt av träffarna i den delen av byggnaden som vette mot serbiskkontrollerade områden. Rutorna var sedan länge krossade och ersatta av plast från UNHCR.
Måltavla
På dagarna hukade jag i skyddsväst orolig för att bli måltavla för någon av krypskyttarna. För mig var det ett tillfälligt helvete. I motsats till de flesta bosniaker kunde jag lämna den belägrade staden.
I det avseendet delar 67-årige Karadzic sitt öde med sina motståndare. Enda gången han kommer att få lämna sin cell i Sheveningen-häktet i Haag är för att transporteras till det fängelse där han resten av livet får avtjäna det straff som han så småningom kommer att dömas till.