Sofia, 32, blev allvarligt sjuk i covid-19: ”Trodde aldrig det kunde bli så här”
Uppdaterad 2021-04-02 | Publicerad 2021-04-01
Sjuksköterskan Sofia, 32, fick milda förkylningssymtom som hon trodde snabbt skulle gå över.
Det blev i stället sex dagar på en covidavdelning med syrgas, dropp och blodförtunnande medel.
– Det gör mig rädd att tänka att sådana som jag nu blir sjuka och kanske inte kommer få plats på avdelningarna, säger Sofia.
Allt började som en lätt förkylning den 3 mars i år.
– Jag kände mig lite hes på morgonen och hade verkligen den minsta hostan du kan tänka dig. Jag hostade kanske två gånger den dagen, förklarar 32-åriga Sofia, som vid sidan av magisterstudier arbetar som sjuksköterska inom akutsjukvården.
Samma dag som hon blev sjuk, hade hon ett arbetspass som hon fick sjukanmäla sig från.
– Jag var verkligen jätteirriterad över att jag inte kunde jobba då det var mitt enda pass den veckan. Jag tänkte hela tiden att jag är ju inte sjuk, symtomen var verkligen jättevaga och inget jag hade reflekterat över i vanliga fall.
Stod på alla fyra för att andas
Men två dagar senare hade hennes tillstånd förvärrats. Under helgen var både Sofia och hennes man jättesjuka med 40 graders feber.
– Det var som att knäna vek sig och benen kunde inte bära mig, berättar Sofia som försökte få ned febern med Alvedon.
– Men den gick bara ner en halv grad. Som lägst hade jag 39,5 grader.
På tisdagen, sex dagar efter de första symtomen, besökte Sofia närakuten där man lyssnade på lungorna och konstaterade att allt såg bra ut.
Men på torsdagsmorgonen vaknade hon och kände att något inte stod rätt till.
– Det var svårt att sätta ord på vad det var men det kändes värre och jag hade ”lufthunger”. Jag kunde höra att lungorna var påverkade och min puls ökade kraftigt även i vila. På kvällen när jag gick upp för trappan fick jag ingen luft och fick stå på alla fyra för att kunna andas.
Hade syrgas i fem dygn
Sofia berättar att det tog nästan en halvtimme innan andningen hade stabiliserats igen, och trots att det tog emot ringde hon till slut 112.
– Jag är själv sjuksköterska och drog mig in i det sista för att behöva söka vård, men jag insåg också att jag inte kunde vara kvar hemma. När jag kom till akuten togs jag omhand av gamla kollegor, vilket kändes extremt jobbigt med tanke på det skick jag var i, men samtidigt skönt då jag verkligen litar på deras kompetens.
Sofias tillstånd blev inte bättre utan hon lades in på en covidavdelning och fick både syrgas, kortisonbehandling, blodförtunnande läkemedel och dropp.
– Totalt hade jag syrgas i fem av sex dygn som jag var inlagd. I början behövde jag stöd när jag skulle förflytta mig och minsta ansträngning tömde mig totalt på energi.
”Höll min hand när ångesten var som värst”
Till och med att prata i telefon var en kraftansträngning som Sofia inte mäktade med under de första dagarna.
– Jag orkade liksom inte andas.
Samtidigt betonar hon att personalen, trots risken att själva bli bli smittade, var helt fantastiska och att hon fick en otroligt fin vård.
– Jag var smittsam och ändå satt de inne hos mig med skyddsutrustning och pratade och stöttade. En höll mig till och med i handen när ångesten var som värst.
Efter sex dagar kunde Sofias lungor syresätta sig själva och hon fick lämna sjukhuset. Även den första tiden hemma beskriver hon som tuff.
– Jag bara låg och sov och orkade egentligen inte göra någonting. Dessutom fick jag med mig alla mediciner hem, vilket förstärkte känslan av att inte vara frisk.
Orkar knappt gå upp för trappan
Sofia, som vanligtvis lever ett mycket aktivt liv och inte har några underliggande sjukdomar, är fortfarande sjukskriven och saknar helt ork.
– Innan jag blev sjuk var jag vältränad och i bra form. Jag tränade sex dagar i veckan och gick på ett strikt kostschema. Jag var på ett jättebra ställe rent fysiskt, men som det är nu orkar jag knappt gå upp för en trappa utan att vila efter.
Samtidigt betonar hon att det värsta är hjärntröttheten.
– Det påverkar framförallt mina studier men också vardagliga saker som att komma ihåg tider och saker vi har planerat.
Sofia berättar även att minnena av att inte kunna andas dröjer sig kvar.
– Det är som ett traumatiskt minne som gör sig påmint så fort jag blir andfådd. Då blir jag rädd och tänker på att jag inte ska kunna andas.
Sofia säger att hon och maken tidigare pratat om att de troligtvis redan hade varit smittade av covid-19, men att de nog haft så svaga symtom att de inte märkt något.
När sjukdomen väl var ett faktum blev upplevelserna av covid-19 något helt annat.
– Vi blev ju sjuka samtidigt och hade båda hög feber i flera dagar, men när han blev bättre så blev jag sämre. Vi är lika gamla och tränar mycket men ändå blev vi olika sjuka, säger Sofia, och tillägger att maken fortfarande känner sig påverkad och inte i samma form som förut.
Började slappna av
Att det nu kommer allt fler indikationer på att människor börjar tröttna på restriktionerna gör Sofia orolig.
– Det var ju det som gjorde att jag höll mig frisk i ett helt år, att vi höll oss till restriktionerna. Men de sista veckorna började även vi slappna av lite i takt med att ljuset kom och det blev varmare. Vi sänkte garden för mycket helt enkelt och blev sjuka. Det gör mig rädd att tänka att sådana som jag nu blir sjuka och kanske inte kommer få plats på avdelningarna.
Sofia säger att hon fått en helt ny respekt för viruset efter att hon själv drabbats.
– Jag vet ju att jag är en frisk person och jag hade aldrig trott att det skulle kunna bli så här. Hela min familj och alla runtom mig blev väldigt chockade av det som hände mig och det fick nog alla att tänka till en extra gång.
Skulle fått vaccin tio dagar senare
Att allt fler unga, som hon själv, nu blir så sjuka i covid att de läggs in på sjukhus är en utveckling som skrämmer Sofia.
– Jag har flera kollegor som vittnar om att det ökar jättemycket just nu, särskilt bland unga. Samtidigt som jag låg inne så var det många under 40 år på samma avdelning.
Sofia skulle ha fått sin första dos med vaccin den 13 mars, tio dagar efter hon blev sjuk.
– Om jag bara hunnit få den där sprutan så hade jag nog inte blivit så här sjuk. Den tanken ältar jag ofta. Samtidigt tänker jag på vad som hade kunnat hända om jag inte åkt in till sjukhuset. Om jag istället hade gått och lagt mig. Jag har ju själv sett patienter som fått hjärtstopp med de syrenivåerna jag hade då.
