Vi talar om kvinnorna, inte till dem
Jag vill göra det tryggt att prata om våldet, sa Ida när vi filmade henne.
Det är en mäktig vision.
Det Ida säger tjänar som påminnelse om bristerna. Det är inte tryggt, enkelt, självklart och riskfritt för henne att berätta öppet om det hon varit med om.
Ändå gör hon det, och Emma och Linda: två andra vanliga svenska kvinnor som utsatts för våld av en man de älskade.
De senaste två veckorna har frågan om våld mot kvinnor fått bränsle, och det började med en dokumentär om en folkkär artist, Josefin Nilsson. Snart två miljoner har sett den.
Kvinnojourer blev nedringda, debattsidorna var fulla av inlägg om våld mot kvinnor, och ny statistik råkade landa från Brottsförebyggande rådet: över trettontusen kvinnor förra året polisanmälde att de misshandlats av en man som var deras man, pojkvän, sambo, eller ex-man. Bakom siffran och skyhöga mörkertal finns människor.
Vilket stöd hade de behövt? Vilka är de? Vi talar om dem, sällan till dem.
Vanliga svenska våldsutsatta kvinnor tänker sig för innan de som det heter - träder fram. För att det kan provocera mannen som gjorde dem illa. För att det tar emot att ställa ut sig själv som offer.
Det är begripligt, och ett hinder. Schabloner om våldsutsatta kvinnor lever vidare. Våldet förblir hemligt, skamligt och obegripligt för alla som har problemen i sin egen sfär men inte känner igen det - och inte frågar om det.
Ida, Emma och Linda kom ur sina relationer. Jag frågade: Varför vill ni berätta det här?
Linda svarade att det är för att kunskap saknas “så otroligt”.
– Folk ska förstå hur våld kan se ut som inte syns, det som sitter inombords.
Emma sa att hon vill slå hål på en myt hur en misshandlad kvinna ser ut.
– Jag är en ganska högljudd person som syns och är ganska stark på många sätt.
Jag är trött på att människor inte vågar prata om något som är så vanligt
Ida sa:
– Jag är trött på att människor inte vågar prata om något som är så vanligt och så många människor är med om.
Efter filmningen tackade hon översvallande för att hon “fick vara med”.
Ida, det är vi som ska tacka.