Gundi, 79, startar tantuppror – mot nazism
Uppdaterad 2018-09-06 | Publicerad 2018-09-05
Två damer på en bänk brukar vanligtvis inte ge upphov till någon större uppmärksamhet.
Men det gjorde Gundi Almaas, 79, och Katarina Nyberg, 73, där de satt med sina ”tantväskor” i lördags.
– Om vi har en puderdosa eller tegelsten i, det angår ju ingen, säger Gundi.
Gundi Almaas, 79, bor i Ludvika, men levde sina första elva år i krigets Tyskland. Redan som femåring genomförde hon sin första stilla protest, då hon och mamman vägrade att göra Hitlerhälsning när SS marscherade på gatorna.
– Min mor lyckades ställa sig längst bak i ledet med oss och sa väldigt tyst ”den sortens gymnastik behöver ni inte göra”. Det var en liten protest, säger Gundi Almaas.
Sedan dess har ställningstagandena för jämlikhet blivit fler. Så sent som i lördags väckte Gundi och vännen Katarina Nyberg, 73, stor uppmärksamhet där de satt på en bänk bredvid NMR:s kampanjtält i Ludvika.
Både Gundi och Katarina har uppdrag som gode män och engagerar sig i frågor som rör ensamkommande. När de fick höra att NMR givits tillstånd att demonstrera varje dag fram till valet började de mobilisera ett tantuppror via Facebook.
– Jag tänkte att kan man inte demonstrera så kan man promenera. Nu blev vi bara två små tanter, men det ser ut att bli en större aktion med tanter och en och annan farbror senare i veckan. Tantväskor är ju bra, ingen vet vad vi har i dem… Om vi har en puderdosa eller tegelsten i, det angår ju ingen, skrattar Gundi och tillägger:
– Fast vi går inte in för att göra några utfall eller komma med glåpord, det får de andra stå för.
Väskorna, inspirerade av den som en tant svingade mot en nynazist i Växjö 1985, har vännerna köpt för 20 kronor styck på second hand. På de rymliga läderväskorna har de fäst dekaler med budskapet ”Rösta mer mänskligt”.
– Vi hade dem i knät på det där tantviset. Vi satt ju fullt synliga med våra väskor med dekalerna på. Det delades inte ut en enda broschyr under den timme vi satt där.
Gundi hoppas att initiativet nu ska sprida sig över hela landet.
– Jag har egen erfarenhet av hur det kan bli, och det kan gå fort, det är därför jag gör det här. Det Sverige som vi kom till – ett paradis – det är borta. Jag hoppas att det här leder till att folk tänker om och känner efter: är detta det Sverige vi vill ha, det nya, kalla, med stängda dörrar?