”Varför behandlar Ryssland oss så dåligt?”

Läs Novaja Gazetas artikel om flyktingfamiljen Charjebavas öde

I sex år har deras hem varit ett övergivet strykrum.

Nu kämpar familjen för att få bo kvar på sina tolv kvadratmetrar på förläggningen i Moskva.

Novaja Gazeta berättar om ödet för en av många utsatta flyktingfamiljer i den ryska huvudstaden.

Här publicerar vi hela artikeln ur tidningen.

Saba Charjebava föddes på BB nummer 11 i Moskva den 17 april, tjugo minuter över ett på natten. En 53 centimeter lång bamsing på 3,5 kilo. Hans mamma Tamuna, liten och späd, låg och kämpade med honom i sju timmar.

Namnet Saba är taget från kalendern över heliga georgiska män som har födelsedag i april. Charjebava är också ett bra namn som på georgiska betyder ”Marie bebådelsedag”. Dessutom är han född i ”barnets år” och det är utmärkt. Det bådar verkligen gott.

Familjen Charjebava står i kö utanför BB: morfar Nugzar och mormor Lamara. Sabas pappa, Nukri är kvar i Georgien. När Tamuna åkte in till BB med ambulans kastade han sig iväg till flygplatsen, men Minskplanet hade redan gått. Nästa plan skulle gå först om en vecka. Sabas mormor Lamara gråter och skrämmer upp alla andra i kön.

– Saba kommer att få astma och tuberkulos, snyftar Lamara.

– Nugzar, du får gå upp klockan sju och ta med Saba ut på promenad, så ungdomarna kan få ett privatliv.

Rum på 12 kvadrat

Det är inte lätt att föreställa sig, men familjen Charjebava, som just nu består av fem personer, bor i ett gammalt strykrum på tolv kvadratmeter. Där finns inga fönster och man måste ha lampan tänd från morgon till kväll.

De har själva dragit in avlopp, men det är ofta stopp i det. Den enda vädring som finns är genom dörren som vetter mot en inrökt korridor.

Går det att bo fem personer på tolv kvadrat? Visst gör det. Om mamma, pappa, mormor och morfar sover två och två i varsin nittiosäng. När Saba föddes slog Nugzar sönder en av sängarna och tog ut den. Madrassen fick bli kvar att sova på. Den kan man luta mot väggen när man vaknar på morgonen och på så sätt blir det plats att sätta sig till bords. Det är klart att det inte är särskilt bekvämt att ligga på golvet i deras ålder, men Nugzar och Lamara tar sitt ansvar som mormor och morfar.

– Vi gör vad som blir bäst för Saba, säger Lamara med en axelryckning.

Saba kommer att sova i vagnen som Lamara fick i present på jobbet. Lamara står och säljer på marknaden, trots den nya migrationslagstiftningen. När som helst kan hon bli bortkörd därifrån. När kontrollanterna kommer gömmer Lamara sig på toaletten. De andra försäljerskorna skyddar henne än så länge, de förstår hennes dilemma. Om Lamara blir av med jobbet så finns det ingen som kan försörja familjen.

Arbetade som kassör

Familjen Charjebava kom till Moskva 1993 via Luzjkovs ”gröna korridor” som var öppen för flyktingar. Före kriget bodde de i Otjamtjire, Abchazien, i en stor våning med havsutsikt. Lamara arbetade som kassör på utbildningsdepartementet. Nugzar var militär. När bombningarna började stannade familjen Charjebava, till skillnad från resten av släkten, kvar. De trodde att kriget skulle bli kortvarigt. Nugzar var ute på gatan under ett bombanfall och var nära att träffas. Han skadades av tryckvågen och fick splitter i högra ögat. Samma dag insjuknade Nugzars sextonåriga dotter Nana i Botkins sjukdom, hepatit A. Som genom ett mirakel lyckades läkarna rädda Nugzar och familjen Charjebava flydde till Ryssland. De gav sig av ”i bara tofflorna”. Väl i Moskva fick de, i enlighet med ett regeringsbeslut, en bostad. De flyttade in på en förläggning i syfabriken ”Smena”.

Deras rum låg på första våningen. Det var ett stort ljust rum, med fönster som vette ut mot gården. Duschen och toaletten var gemensam för hela våningsplanet, men flyktingarna var glada och tacksamma ändå.

Hyran höjdes radikalt

År 2001 hamnade fabriken under ny ledning och hyran höjdes radikalt för flyktingarna, till 150 USD i månaden. Sedan började man köra iväg folk. Egentligen skulle även familjen Charjebava ut, men uppsyningsmannen på stället lät dem bo kvar i ett gammalt strykrum. Visserligen bara tillfälligt, ”tills dess att ett vanligt rum blev ledigt, som inte kostade så mycket”. De tolv kvadratmetrarna till strykrum var fullt av gamla sängar, trasiga spisplattor, kylskåp och annan bråte. De skulle flytta in redan dagen därpå, så det var bara att kånka ut all bråte till soptippen under natten. Men Lamaras syster Nunu, också hon flykting, hade inte samma tur. Hon blev flyttad till en farstu utan uppvärmning om vintern.

Lamara lyckades få jobb på marknaden. Nugzar började jobba på en firma som tillverkade monteringsfärdiga tak. Så sakteliga började de få ordning på tillvaron. De drog in avlopp, köpte sängar, ett skåp och ett bord.

Bostäder åt fängelsepersonal

År 2004 överläts förläggningen till fångvårdssystemet. Den var tänkt att användas till bostäder åt fängelsepersonal som kom utifrån för att arbeta och myndigheterna började nu göra sig av med de boende. Först av alla – flyktingarna. Enligt dem skickade myndigheterna sitt folk till förläggningen nattetid och flyktingarna på förläggningen fick veta att det var bäst för dem att de gav sig av utan bråk. Annars skulle det kanske hamna narkotika, eller vapen i deras rum. Man slängde ut flyktingarnas tillhörigheter i korridorerna. Mellan 2003 och 2004 drevs 22 familjer iväg. Lamara och Nagzar gick bara och väntade på att turen skulle komma till dem. Deras barn, Nana och Nukri kunde inte längre sova om nätterna.

I juni 2004 bestämde sig Lamara och Nugzar för att ta med sig barnen och tillbringa en månad hos några släktingar, tills allt ”lugnade ner sig”.

De lämnade nyckeln hos uppsyningsmannen på förläggningen i händelse av att det hemmagjorda avloppet skulle börja läcka. När de kom hem igen fanns ingenting kvar i rummet. Sängarna, skåpet, bordet, mattan och deras kläder - allt var borta. Men det värsta av allt var att viktiga papper hade försvunnit: Lamaras inrikespass, bostadsavtalet som de hade fått som flyktingar, hyreskvitton. Myndigheterna skrattade Nugzar rakt upp i ansiktet och sa att sakerna de förlorat var lika med noll:

– Kallar du det för saker? Ni är lika med hemlösa, ni är på botten.

Sparkade in dörren

Den 30 december 2004 när Lamara som bäst stod och funderade på var hon skulle göra av julgranen flög dörren upp. Någon sparkade in den. Fem fängelsevakter rusade in i rummet och ytterligare tio väntade ute i korridoren. Familjen fick veta att de skulle tvångsförflyttas och att ”svartskallarna skulle få fira nyår på gatan”. ”Operation utrensning” leddes av en general med det passande namnet Zlodejev (skurken, övers. anm.). Generalen erkände att det saknades ett juridiskt beslut om förflyttning, men att fångvården även utan ett sådant var i sin fulla rätt att bestämma vem som skulle bo på förläggningen. Nugzar försökte i egenskap av pensionerad major att vädja till generalens samvete. Men generalen svarade bara:

– Äh, det är ju roligt att vara ute på nyårsafton.

Nugzar och Lamara tillbringade de kommande tre månaderna hos olika bekanta. Sedan satte de igång att samla ihop folk för sin sak, nästan hundra personer: politiker, rättsaktivister, anarkister, journalister med kameror. Med den lilla armén marscherade Nugzar och Lamara till förläggningen och öppnade dörren till sitt rum med sin egen nyckel. Strykrummet var återigen belamrat med bråte. Myndigheterna måste tydligen ha tyckt att familjen Charjebavas rum passade som städskrubb. En vecka senare åtalades familjen på två punkter av åklagarmyndigheten i Babusjkin. Nugzar, för överfall på uppsyningsmannen och Lamara för att ha brutit mot pass- och visumreglementet. Saken gick aldrig till domstol, men förhören tog hårt på Nugzar. Hans hälsa försämrades och han kan inte längre arbeta.

Dottern gifte sig

Dottern Nana har gift sig, flyttat till Tbilisi och fått barn. Sonen Nukri träffade en vacker flicka – Tamuna, och hon har flyttat in med dem i strykrummet. Tamuna och Nukri har känt varandra sedan de gick i skolan hemma i Otjamtjire. De bodde till och med på samma gata. Efter kriget tappade de kontakten. Men sedan råkade de läsa vid samma universitet i Tbilisi, de träffades under examina. Tamuna gav upp sin karriär som solist i den statliga ensemblen ”Iverija”, och flyttade till Nukri i Ryssland, utan att låta sig skrämmas av att bo på tolv kvadratmeter. I april i fjol gick bröllopet av stapeln.

– Vilken flicka, säger Lamara, med gråten i halsen.

– Hon borde ju någon gång säga att hon tycker det är jobbigt, men nej, inte ett ord. Hon tvättar och städar med ett leende på läpparna, som om det var ett palats hon bodde i.

– När man är kär är det aldrig för trång, förklarar Tamuna. – Det finns folk som inte står ut med varandra i trerumslägenheter, men vi, vi har det bra.

”Georgien - ett främmande land”

– Det går inte en dag utan att vi får höra att vi ska ge oss av, säger Lamara.

– Men vart? Vart ska vi ta vägen? Vårt hemland är Abchazien, och där är vi inte välkomna. Det är fullt av gränsvakter nere vid Psou och vi kommer inte in i Abchazien med våra georgiska pass. Det bor främlingar i vår lägenhet och kommer vi dit blir vi dödade helt enkelt. Georgien..., ja bara biljetterna för fem personer kostar minst två tusen dollar. Här har vi åtminstone tolv kvadrat. I Georgien har vi ingenting. Och vi är rädda för att åka till ett främmande land. Här i Ryssland är vi i alla fall hemma. Redan i skolan fick vi lära oss att Abchazien är vårt lilla hemland och Ryssland det är vårt stora hemland. Varför behandlar Ryssland oss så dåligt? Abchazien också för den delen.

Nu har den första etappen i kampen mot den olagliga överlåtelsen av huset till fångvårdsmyndigheterna vunnits. Samtidigt har situationen på förläggningen blivit alltmer spänd. I dagarna har fångvårdens män och berörda myndigheter gjort försök att flytta på flyktingfamiljerna Tumasjan och Aleksanjan. Lyset i korridorerna där flyktingarna bor är avstängt. Man har fyllt igen dörrlåsen med klister. Kvarterets original, en galen kvinna, kastar sten på de ”icke-ryska” barnen. Ändå är paret Charjebavas lycka total: de har blivit morföräldrar.

Njuta varje dag

– En sak har kriget lärt oss, säger Lamara.

– Och det är att man aldrig får sluta leva. Livet kan ta slut när som helst. I morgon kanske vi blir tvångsförflyttade eller fängslade. Därför måste man njuta varje dag, förstår du?

– Jag tror att Saba kommer att bli lycklig, säger Nugzar bestämt.

– Gud finns och därför är världen rättvis. Eftersom vi har lidit så mycket så kommer han att bli lycklig för vår skull.

Saba är inlindad i en blå frottéhandduk. Det röda lilla ansiktet är rynkigt och ögonen slutna. Mörkt hår sticker fram under den lilla mössan. Lamara och Nugzar knuffas för att få titta på den lille. Tamuna ler stolt.

– Han är lik Nurki, säger hon.

Fotografen i den vita rocken knäpper på blixten och säger triumferande:

– Gratulerar till den nye Moskvabon! I barnets år, kom ihåg det!

Lamara brister i gråt.

Läs också

Jelena Kostjotjenko , översättning: Lina Björkegren