Psykologen: För barnen som blir kvar väntar ett livslångt trauma

Linda Hjertén

15 barn har förlorat sin mamma de senaste tre veckor efter att en man mördat dem.

Alla sörjer de förlusten, inte bara av sin mamma, utan av hela det sammanhang de någonsin känt till.

– Det är ett livslångt trauma som man måste prata om, säger psykologen Åsa Landberg.

Mellan åren 2000 och 2018 var 164 barn med om att deras pappa dödade deras mamma, visade Aftonbladets granskning Barnen som blev kvar.

Det är en siffra som sedan dess fortsatt att öka.

I Huddinge, en lördagsmorgon, förlorade fyra små barn under sju år sin mamma när deras pappa högg henne till döds med en kniv. De har inga släktingar i Sverige och är nu jourhemsplacerade. Vad som kommer att hända med de små barnen är oklart.

Barnens tillvaro raseras

Åsa Landberg är psykolog som arbetar med och för våldsutsatta barn. Hon har mött barn som förlorat sin mamma på det, som för de flesta barn är det värsta tänkbara sättet – att hon dödas. I många av fallen är mordet kulmen på en lång historia av våld som barnen ofta har tvingats bevittna och ibland även själva utsatts för.

– När det här händer så drabbas ju inte barnen bara av förlusten av sin mamma. Ofta förlorar de även pappan också om det är han som dödat. De drabbas även av förlusten av sammanhang och kamrater. Många blir placerade hos släktingar eller i familjehem. Hela deras tillvaro raseras. Många brottas även med tankar av skuld. Hade de kunnat förhindra, göra något annorlunda? Den skulden och de tankarna är svåra att bära, säger Åsa Landberg.

Det är inte ovanligt att mordet sker i samband med till exempel en överlämning av barnen mellan föräldrarna, något som kan göra att barnet ser sig själv som orsaken till det som hände.

– Det måste barnet få hjälp att bearbeta och som omgivning måste vi fortsätta att säga till dem; det var inte ditt fel. Den enda som har skulden till detta är den som mördat, en person som är fullständigt hänsynslös.

Omges av tystnad

Efter att det värsta tänkbara hänt blir det ofta tyst kring barnen. Jourhemmet de hamnar på kanske inte har information eller rätt verktyg att prata om traumat. De barn som hamnar hos släktingar hamnar hos personer som även de är chockade och sörjer förlusten. Vuxna runt omkring, i skola eller förskola, kanske undviker ämnet.

Den tystnaden är förödande.

– Det omgivningen måste inse är att det är ett helt vanligt barn i som bara hamnat i en extremt svår situation.

– Dels behöver barnen adekvat information om vad som hänt och vad som händer härnäst. De behöver få möjligheten att uttrycka sina egna tankar och funderingar. En del barn har behov av att prata mycket, andra vill inte det.

En del barn som Åsa Landberg mött har sagt att bland det svåraste är när omgivningen förändras. När alla plötsligt tittar på dem med ledsna ögon.

– Man behöver titta på barn med glada ögon med, det behöver de. De måste få fortsätta att leka, att ha kul och vara glada, besvärliga, ledsna, ilskan. Sedan måste de bearbeta det som hänt parallellt men det är så viktigt att de även får fortsätta att vara barn.

Att vara med om ett trauma som detta ger en ökad risk för olika svårigheter och psykisk ohälsa.

– Men det finns fantastiska exempel på barn som växer upp trots detta och tar en helt vanlig väg i utvecklingen. Som Jonathan, säger Åsa Landberg.

Tackar mamma för drivkraften

Jonathan Saado, som var 9 år då pappan högg ihjäl hans mamma Carla, 31, berättade nyligen för Aftonbladet om hur sorgen aldrig riktigt försvinner. När mammor dör förlorar man ett väderstreck.

Men han försöker nu bevara de ljusa minnena av henne, att inte fokusera på hennes sista minuter i livet.

– Jag skulle vilja säga åt de barn som är i samma situation att fortsätta kämpa på. Det är tungt och alla tar det på olika sätt, men jag hoppas att de hittar sitt driv i livet. För vissa kan det vara att träna, för andra att prata av sig med en nära kompis, eller att studera. Men jag tror det gäller att hålla sig sysselsatt, annars är det så lätt att sjunka ner i den djupa gropen som hela tiden finns där.

Drivkraften att kunna gå vidare och att inte gräva ner sig tackar Jonathan sin mamma för.

– Mamma kunde vara krävande men det var för att hennes dröm var att se oss lyckas i livet. Jag har aldrig velat ge upp, jag har alltid haft höga ambitioner, för det har jag lovat min mamma.

helskärm