Grattis på Internationella mansdagen!
Idag infaller Internationella kvinnodagen. En dag som i allt större grad fokuserar på… män. I Göteborg visas under dagen en film som ska belysa maskulinitet på ett nytt sätt på Världskulturmuseet. När Mia Skäringers föreställning ”No more fucks to give” visas på biografer runtom i landet idag går fem procent av intäkterna till MÄN, en organisation för pojkar och män. IUppsala kan vi under kvinnodagen se Hampus Nessvolds föreställning ”Ta det som en man” på UKK, där Nessvold gör upp med mansrollen.
Jag fattar, jag fattar – negativa mansnormer är anledningen till att kvinnodagen överhuvudtaget instiftades. Men jag får ändå en trött och däven smak i munnen, jag brottas med något irriterat och tvetydigt som låter ungefär såhär: ”Ska vi verkligen behöva älta manligheten även idag?”.
Så jag försöker komma till rätta med smaken i munnen, sakligt. Jag är ju i grund och botten en anhängare av att älta, det mesta i allmänhet – manligheten kanske i synnerhet. MÄN är en lovvärd organisation som jobbar mot våld. Manligheten fördrar att synas, granskas och omdanas och det som har kallats för Nessvolds vackra björnvrål har hyllats av en ganska enad recensentkör. Så varför smakar det fot i munnen?
Kanske för att något känns skevt, visset. Kanske för att kvinnodagen, kvinnorörelsen kännsåderlåten.
I vissa länder har Internationella kvinnodagen fått en riktigt gosig skrud. Dagen, som har rötter i kvinnliga rösträttsrörelsen och instiftades för att uppmärksamma det globala förtrycket mot kvinnor, har på sina håll avpolitiserats helt. Kvinnor får choklad och blommor; tack för att ni är så härliga tjejer, tack mamma för din varma livmoder.
En vän som bodde i Italien ringde en gång förskräckt och larmade om att italienska kvinnor får rosor och små björnar på kvinnodagen. Det är kurtis och glidmedel, en köttkvarn av romantik. Stackaren, det blev en riktig kulturchock för henne. I Sverige angriper vi dagen med lite mindre glidmedel. Det blir snarare, som grundaren Clara Zetkinn troligen avsåg, en kvinnornas långfredag än ett ytterligare alla hjärtans-gos. Vi mediterar över kvinnors globala lidande, ett lidande som strimlas fiber för fiber, krönika för krönika, event för event.
Särskilt de senaste åren har det känts brännande.
Men skrålet verkar utebli i år. Det verkar inte brännas lika mycket. Inte minst i Uppsala. Visserligen: Tjej-och transjouren arrangerar en feministisk stadsvandring. Fyrisbiografen visar filmer gjorda om och av kvinnor. Biblioteket har anordnat samtal om feminism under veckan. Men annars, tja. De stora scenerna verkar rycka lite på axlarna i år. Allt känns lite klanglöst, vi befinner oss i ett ickevrål, alla verkar lite trötta på att prata om tjejer.
Retoriken har punkterats, det finns en tröghet som jag tror har att göra med att feminismen, kvinnorörelsen på några få år förankrades och blev lika folkligt som flygplatsölen och sen idisslad in i kaklet. Dessutom har framfarten kapats av interna strider, symbolpolitik, banalisering och kommersialisering, något Nina Åkestam betonade i boken Feministfällan redan 2018. När jag intervjuade henne i höstas sa hon: feminismen är lite stukad va?
Så då pratar vi om killar idag istället. Som vanligt.