”Jag fick en pinne genom huvudet”

Staffan Lindberg

OSLO. Line Nersnaes, 51, hade just ordnat fredagsfika för sina kollegor.

Bomben exploderade – och träflisor flög genom rummet.

– Jag fick en pinne genom huvudet, säger hon i rätten.

Line Nersnaes befann sig på elfte våningen i regeringskansliet. Hon hade just ordnat fredagsfika åt kollegorna på justitiedepartementet och gick tillbaka till sitt kontorsrum för att fortsätta arbeta.

Hon höll på att skriva en rapport om våld i nära relationer när smällen kom.

– Nästa sak jag minns är att jag låg i andra änden av mitt kontor.

Hon öppnade dörren till korridoren. Där låg chefen.

– Vad har skett? frågade hon honom.

– Jag har så ont i huvudet.

Han tittade på henne.

– Vi ska ta oss ut och skaffa dig en ambulans, sa han.

De kämpade genom söndersprängda lokaler, ner genom den raserade trappan.

– På sjätte våningen såg jag en kollega som var helt vit i ansiktet och rörde sig helt mekaniskt.

Trodde allt skulle rasa

Line Nersnaes och hennes chef kom ner på bottenvåningen och såg receptionen. Den såg ut att kunna rasa när som helst, så de tog sig i stället ut på baksidan genom ett stort hål som sprängts upp i väggen.

Hon kom ut – och rädslan att bli fast i rasmassorna släppte. På en gång kom smärtan.

– Jag kände att något stack ut i huvudet och blev förfärligt rädd.

Hon fick instruktion av ambulanspersonalen: sätt dig ner. Vänta. Rör inte på huvudet.

Line Nersnaes kördes i buss tillsammans med andra skadade till sjukhuset.

– Det enda jag tänkte var att jag har något i huvudet. Det måste ut.

På sjukhuset fick hon frågan: vill du ringa till någon? Hon fick fram beskedet till sin familj:

– Jag lever.

Träpinnen gick in under vänstersidan av hakan, upp genom käken och huvudet.

– Jag hade väldig tur att den inte gick genom halsen eller ögat.

Huvudet opererades, så att den största delen kom ut. Pinnen visade sig ha kommit från fönsterkarmen på hennes rum.

Ännu har hon flisor kvar.

– Den första tiden åt jag bara soppa. Nu äter jag allt. Jag är rehabiliterad... men jag har inte samma trygghet längre.

När Aftonbladet och andra medier träffade henne efter vittnesmålet berättade hon att det var första gången hon över huvudtaget besökte en rättssal.

– Det var en väldigt speciell dag. Men det kändes bra att se honom sitta där, sa hon.

När hon ser bilder på sig själv från den 22 juli är det en sak hon minns: rädslan.

Tre andra vittnen från bombdramat talade i rätten i dag. En 24-årig kvinna arbetade i receptionen, bara sju meter från bombbilen.

Kvinnan läste statsvetenskap på universitetet och hade bland annat terrorism som inriktning.

Slungades in i en fontän

Bomben small – och tryckvågen slungade henne genom huset och ut på gatan på andra sidan där hon landade, intill en fontän.

I en månad låg hon i koma.

– Jag minns inget av det som hände, sa hon i rätten.

Arbetskamraten som stod någon meter ifrån henne i receptionen – Hanne Marie Orvik Endresen – dog i smällen.

24-åringens 55-årige pappa är överläkare och var med i rätten.

Han berättade hur familjen hörde om bomben på nyheterna. De visste att dottern befann sig i byggnaden och kastade sig i bilen. På vägen in till Oslo försökte pappan ringa henne på mobilen gång på gång.

Signalerna gick fram – men ingen svarade.

– Jag tänkte att hon antingen levde eller låg död i ruinerna. Sanningen visade sig vara någonstans emellan.

På sjukhuset fick de identifiera henne.

– Det var fantastiskt att hon var i livet. Men förfärligt att hon var så skadad.

Han gick igenom hennes skador: de stora hjärnblödningarna och skadorna i bakhuvud och rygg.

En millimeter från döden

Flera i rättssalen grät.

– Hon vara bara en millimeter från döden. Att ha överlevt så nära bomben...

Pappans röst fastnade. Han svalde.

– Hon är en mirakelflicka.

Före henne vittnade Harald Føsker, 67. Han var egentligen på semester den 22 juli och skulle bara in till jobbet och hämta ett par papper.

Då small bomben.

Føsker hade ett år tidigare slutat som direktör på norska Kriminalvården – och fattat ett beslut. De sista åren av sitt arbetsliv skulle han ägna åt internationellt arbete och två dagar senare skulle han resa till Europarådet i Strasbourg.

– Jag var inne på kontoret, hann hälsa på en kollega och få tag på mina papper, sa han i rätten.

Sedan exploderade det.

– Det var en gigantisk smäll.

Tänkte genast att det var ett attentat

Føsker vaknade med rester av skrivbord över sig. Han kunde inte se, men tänkte ändå genast:

– Detta är ett terrorattentat mot regeringsbyggnaden.

Føsker hörde sirener och skrik.

– Jag tog upp handen och spottade ut tänder. Jag ropade på hjälp, men ingen svarade.

Han hörde någon komma gående. Tänkte att det är terroristen som ska avsluta sitt jobb – och döda honom och de andra.

Sedan hörde han en sjukvårdare ropa :'Vi hör dig!'

– Det var de bästa orden i mitt liv.

Han kördes i ambulans till sjukhuset. Dagen efter blev han opererad i ansiktet.

– Det hade lossnat.

Breivik på gott humör

Harald Føsker har svåra skador på synen och hörseln och ska snart opereras igen.

– Den 22 juli var jag i god fysisk form. Läkaren säger att det var det som räddade livet på mig.

Føsker – som ägnat sitt liv åt att arbeta i kriminalvården – sa att han reflekterat mycket.

Han vände sig kort mot Breivik.

– Allt det jag jobbat med, en human rättssäker kriminalvård. Det är lika viktigt nu, när jag själv är offer.

Rättegången mot Anders Behring Breivik, 33, var i dag inne på sin nionde dag.

Den åtalade – i dag klädd i tjock mörkblå slips – föreföll vara på gott humör. Han sågs i pausen le och skämta med sin advokat Geir Lippestad.

När Føsker berättade om sina skador såg han nästan nöjd ut. Men den större delen av tiden visade han inga som helst känslor när offren talade.

I går handlade rättegången till stor del om frågan huruvida Anders Behring Breivik ska förklaras som frisk eller sjuk – och om han därmed ska dömas till vård eller fängelse.