Deras kärlek berör oss alla

Jenny Alexandersson

Jenny Alexandersson: Daniel Westling skulle lika gärna vara kung

Magin ligger i luften som riktig dallrar av brudparets nervositet.

Tiden står stilla när Daniel och Victoria säger ja till varandra.

I samma ögonblick blir han prins.

Men i Storkyrkan skulle han lika gärna kunna vara kung.

I exakt 64 minuter befinner jag mig mitt i ett vingslag av Sveriges historia.

Det kommer tårar vid altaret och tårar i kyrkbänkarna när Victoria äntligen får sin Daniel.

För starkare än historien och starkare än kungligheter lyser kronprinsessans och Daniels kärlek. Den rör våra hjärtan på ett sätt som inte går att stå emot.

Men allt börjar uppe på den vänstra läktaren.

Där sitter Daniels och Victorias närmaste vänner. De som stöttat och peppat paret i den till en början omöjliga kärlekssagan.

De galaklädda kvinnorna viftar med programhäften och tung kryddig parfym svävar upp mot min plats längst bak.

En av Daniels kompisar skakar diskret på frackens skört. Storkyrkan saknar luftkonditionering och det märks extra tydligt uppe vid taket.

Förväntan ligger i luften.

Stämningen i kyrkan bland gästerna är både upprymd och glad, inte alls stel och formell som man skulle kunna tro vid en kunglig vigsel.

Huvuden vrids åt höger och vänster för att få fri sikt mot altaret långt, långt där framme. Och inte ens de prominenta gästerna kan hålla sig från att fotografera med sina mobilkameror.

Stora bildskärmar har satts upp i Storkyrkan för att alla gäster ska kunna se.

Annars skulle bara en femtedel av de cirka 1 100 gästerna kunna beskåda den historiska vigseln.

Familjerna flätas ihop när Carl Philip och Daniel går in i kyrkan tillsammans och Daniels syster Hedvig är den som får lämna fram ringarna.

Daniel ser lite nervös ut när han väntar på Victoria och Carl Philip viskar något till honom.

Om man ändå var en mygga på Daniels fluga just nu.

Alla väntar på kungens och Victorias

intåg. En mobiltelefon börjar ringa och drottning Margrethe tittar strängt på

telefonens ägare.

Nu, nu, nu!

Porten öppnas sakta och de små brudnäbbarna börjar traska fram mot altaret.

Och där är Victoria!

Hon fullkomligt lyser när hon går

genom kyrkportarna. Och alla debatter och diskussioner till trots – kungen för sin dotter uppför altargången och överlämnar henne till Daniel.

Magin går att ta på när kronprinsessan framme vid Daniel kysser hans hand. Hon har gjort det flera gånger de här

dagarna. Det ser ut som ett tecken dem emellan som säger – det är lugnt Daniel. Trots all pompa och ståt, trots all kunglig glans och höghet, finns något som är viktigare. Det är du och jag nu.

Vid altaret blir så Daniel Westling från Ockelbo Sveriges prins.

I mångas ögon blir han nog till och med kung när tårarna börjar rinna. Den lite reserverade och stela Daniel står plötsligt där vidöppen med sina känslor i denna stund - och det älskar vi honom för! Har någonsin en svensk kunglighet rört folket så?

Det som händer i kyrkan är vackert och märkvärdigt. Drottningarnas glittrande smycken, kungligheternas uniformer och så Daniels föräldrar där i koret, så vanliga och så fina mitt i all glans.

Björn Skifs och Agnes Carlsson sjunger med innerlighet och känsla en kärleksballad som får Victoria och Daniel att nicka takten. Det blir en fin andhämtningspaus mitt i det nästan overkliga. En skir nymodighet mitt i den tunga traditionen.

Jag har en klump i halsen, rörd av sagan som får ett så lyckligt slut.

Och en stor sten lättar sannolikt från Daniels bröst.

Sedan, innan kyrkportarna öppnas mot fotografernas blixtar, kommer den magiska avslutningen: Daniel och Victoria möts i en kyss.

Som att hon vill säga: Det är du och jag nu.