Nu är det din tur, Lena, att dra Ilmar i mustaschen

Johan Hakelius

Det är i år exakt 50 år sedan Maurice Chevalier, den franske sångaren och charmören, sjöng ”Thank heaven for little girls”?–?tacka gudarna för små flickor?–?i filmen ”Gigi”. Den moderata fullmäktigeledamoten Lena Jarnbring Lindholm var då 14 år. Malmös starke man, Ilmar Reepalu, var 15.

Vi vet förstås inte vad de hade för sig på den tiden, men man skulle kunna tänka sig att de träffades redan då. Kanske väntade odågan Reepalu på lilla Lena när hon gick hem från skolan. Kanske hoppade han fram och ryckte henne i flätorna.

Det är förstås ren spekulation att orsaken till torsdagens ouppfostrade uppträde i Malmö kommunfullmäktige har så djupa rötter. Men något måste det bero på och barndomsteorin är lika god som någon annan.

Det Reepalu inte riktigt verkar ha förstått är att tiderna förändrats. Maurice Chevalier är död. Det är tur för honom. Man kan inte sjunga hyllningssånger till små flickor i dag, utan att misstänkas för pedofili. Och det hjälper inte att försvara sig med att den ”lilla flickan” man syftar på i själva verket är en fullvuxen kvinna. Då har man i?stället gjort sig skyldig till bruk av ”manliga härskartekniker”, vilket är nästan lika illa.

Lilla Lena, i?dag en fullvuxen dam och dessutom ämneslärarinna till yrket, har däremot förstått tidens krav. Eller kanske snarare vår tids möjligheter. Har man, som kvinna, blivit kallad ”liten flicka”, har man i praktiken tilldelats ett frikort. Då är det fritt fram att säga precis vad man vill, åtminstone om ”gubbar”. Så nu är Ilmar Reepalu, en alldeles tydlig gubbe, ”uppenbart psykiskt labil”.

Kanske är det inte mer än rättvist att det nu är Lenas tur att dra Ilmar i mustaschen. Men en aning orolig blir man. Små odågor av Reepalus slag brukar inte gilla att kamraterna ser på när man får spö av en tjej. De brukar känna ett oemotståndligt behov av att ge igen.

Men, ett råd, Ilmar: det är 50 år för sent. Låt lilla Lena vara. Annars kanske det slutar med kvarsittning.