’TBE gjorde mitt liv till ett helvete’

Svante Lidén

Aftonbladets Svante Lidén om mardrömmen efter fästingbettet

helskärm

I fjol drabbades 287 svenskar av TBE. I år kan det bli ännu fler.

De flesta av er har ingen aning om vilket helvete som kan vänta.

Men jag vet. Alltför väl.

Mitt liv förändrades totalt i augusti 2008.

Jag såg inte ens det lilla monstret. Det behövdes inte heller. ­Fästingen gjorde sitt jobb ändå – jag fick TBE.

Men jag hade tur.

Nu efter tre och ett halvt år kan jag i alla fall jobba deltid. Dess­utom på min gamla arbetsplats.

Det är det långt i från ­alla andra drabbade som kan. Jag har träffat flera som i princip bara sitter hemma och stirrar in i väggen. Andra kan visserligen jobba, men inte tillsammans med andra människor.

De första veckorna fattade jag ingenting, men jag fick i alla fall komma hem eftersom andningen fungerade och jag slapp kopplas till respirator.

Men jag visste knappt var jag befann mig. Det enda jag var medveten om var smärtan i huvudet och ner åt axlarna. Jag liksom flöt omkring i ett dimmigt hav av smärta. Trodde att jag skulle dö, men brydde mig inte.

Jag kände knappt igen min egen familj.

Armarna var delvis förlamade. Balansen och koordinationen var borta, jag ramlade handlöst när jag försökte resa mig upp.

När telefonen ringde svarade jag med plånboken. Ibland försökte jag faktiskt svara med tele­fonen, men då hittade jag den inte eftersom jag glömt bort hur den såg ut eller om jag kanske såg rakt igenom den. Svårt att säga.

Efter nån månad kunde jag i alla fall stappla ut. Jag träffade gamla bekanta som jag inte kände igen. Alla namn var borta. Folks ögon hängde liksom i snören, likt små ballonger när de vred på huvudet. Otäckt. Speciellt när det var många på en gång.

Jag tålde plötsligt inte starka ljud – gör det inte fortfarande.

Stod inte ut med musik – det har kanske blivit lite bättre.

Stod inte ut med folk – jag ­träffar fortfarande så få som möjligt.

Det tog tre år innan jag kunde sätta mig i kajaken igen. Jag som brukade paddla sju, åtta mil i veckan under säsongen.

Men jag hade tur. Familjen stod ut och jag kunde komma tillbaka till Aftonbladet ­efter tio månader eller vad det var. Jag kommer inte ihåg. Det är så mycket jag inte kommer ihåg.

Då hade jag i alla fall lärt mig nya förfärliga ord som ”arbets­träning” och ”arbetsprövning.”

Även om det kändes som att det mesta var borta så kunde jag i alla fall skriva – bara det ett bevis på att det finns en Gud någon­stans.

Men arbetsuppgifterna blev ­inte vad de hade varit ­tidigare. Ingenting blir vad det var tidigare.

Nu är jag uppe på nån slags ­trekvartstid – och jag lovar er: ­jobbet har aldrig krävt mer av mig, jag stupar ofta i säng vid åtta­tiden.

Jag är tacksam över att min ­familj, mina vänner och kollegor står ut med mig. Och med ­tanke på hur det hade kunnat se ut ­vore det ofint att klaga.

Det här var ingen kul artikel.

Du hade sluppit läsa den om jag åtminstone haft så mycket vett i skallen att jag vaccinerat mig mot TBE.

Se till att göra det innan det är för sent och rullgardinen går ner.