Hennes hem är utplånat

Erik Wiman

Pan, 63: ”I kväll vet jag inte vart vi ska ta vägen”

BANGKOK. Helvetet är mindre än ett dygn bort.

Men skottlossningen har tystnat och Bangkoks invånare har vaknat ur mardrömmen.

– Det var det värsta dygnet i mitt liv, jag hoppas att det är över nu, säger restaurangägaren Nopadol Vichaikul.

63-åriga Pan har inget hem längre. Det fick hon veta i morse när hon vågade sig tillbaka till Bangkok.

Hon såg fram mot att komma hem när hon fick veta att striderna är över för den här gången.

Nu står hon med en ficklampa i det som brukade vara hennes sovrum och betraktar förkolnade rester av sitt liv.

Hon fingrar på väggarna som fortfarande är varma efter elden och säger att hon förhoppningsvis kan få låna lite pengar av släktingar till sig och sin son.

– I kväll vet jag inte vart vi ska ta vägen.

Av en granne har hon fått veta att alla som blivit bostadslösa ska gå och anmäla sig hos polisen.

– De kan säkert ordna tak över huvudet i natt, men vad händer sen?

Byggde barrikader

Det var här på Bon Kai som striderna rasade allra hårdast i går. Demonstranterna hade byggt upp två barrikader av bildäck och kontrollerade ett område på drygt 100 meter längs gatan.

Nu hörs det inga skott längre. Bränderna är släckta.

Först då framträder omfattningen av förödelsen.

Av flera hus återstår bara svart betong och förvridna aluminiumbalkar. Elledningarna är sönderbrända och vattnet sprutar från en krossad ledning.

Det känns som att kliva i nysnö när skorna sjunker ner i decimetertjock aska.

– Vem vill att det skulle gå så här, frågar sig Pan.

Hon stod inte på någons sida i konflikten. Hennes hem sedan 20 år råkade bara ligga på fel plats.

”Längtar efter dem”

Nopadol och Naruamol Vichaikul hade mer tur. De sitter på röda plastpallar utanför ett hem som fortfarande är ett hem. Mardrömmen är över. De ler försiktigt åt tystnaden.

Bara en natt till med utegångsförbud. Om allting är lugnt i morgon planerar de att låta sina tre barn komma tillbaka hem.

– De är hos släktingar utanför staden. Vi visste inte vad som skulle hända och vågade inte riskera att de skulle råka illa ut, säger Naruamol.

Hon visar ett fotografi på sina två söner och sin dotter.

– Vi längtar så mycket efter dem. Jag har inte pratat med dem eftersom jag inte velat att de ska veta hur illa det är här.

”Bomberna började mitt på dagen”

När vi i går försökte ta oss till Bon Kai tvingades vi vända. Riskerna var för stora. Vi betraktade kaoset på avstånd, men hindrades av demonstranter att ta bilder.

Nopadol och Naruamoi befann sig mitt i helvetet. De kommer aldrig att glömma den värsta dagen i sina liv.

– Skottlossningen och bomberna började mitt på dagen i går sedan blev det bara värre och värre, berättar Nopadol.

Timme efter timme levde de i ovissheten om deras hus stod på tur att sättas i brand.

– Efter de värsta explosionerna var jag tvungen att gå ut på gatan för att kontrollera vad som hänt även om jag visste att jag kunde dödas, säger Nopadol.

Vi går med honom längs gatan och han berättar om hur striderna gick till. Om skotten som kom från båda håll och luften som till slut bara var rök.

– Jag är så ledsen över det som hänt. För de som deltar blir striderna ett slags spel, men titta hur det ser ut här nu. Hur vi vanliga människor drabbas.

Total förödelse

Mitt i kaoset försvann all elförsörjning i området. Så gott som alla ledningar hänger avbrunna från stolparna.

Nopadol beklagar att han inte kan bjuda på mat.

– När ni kommer tillbaka nästa gång måste ni äta på min restaurang, men nu fungerar inte spisen.

Förödelsen är total längs gatan. Ändå känns det nästan fridfullt att gå och prata med Nopadol i askan och bråten.

Utan hjälm och skyddsväst.

Jag prövar att le mot dem vi möter. De ler tillbaka.

– Jag hoppas att allt är över nu, säger Nopadol.