”Jag skulle behöva gå i loppis-kbt”

Skomakarlampor, Alvar Aalto-stolar och Lindberg-porslin. Med 30 års loppiserfarenhet vet Robert Collin hur man fyndar på loppis och auktion.

Ett 15-tal bord och dubbelt så många stolar låg slängda i en hög bakom en restaurang i Norrtälje. När Robert Collin körde förbi fastnade hans blick på bryggerimöblerna från Grythyttan. De hade tidigare stått på uteserveringen men blivit undanskuffade av bord och stolar i vit plast.

Han fick gärna köpa skräpet: 75 kronor för en stol och 50 för ett bord. Då var han tvungen att köpa allt.

Ett erbjudande som var för bra att tacka nej till. Totalt betalade han 3 000 kronor, ungefär lika mycket som för två nya stolar.

I dag har han stolarna vid radhuset i Norrtälje och torpet strax utanför. Några står vid timmerstugan i Ångermanland och så har barnen fått en del. Ändå har han några kvar i ett förråd.

Intresset för att fynda fina billiga saker började med köpet av en imperialsäng på en auktion för drygt 30 år sedan. Det var Robert och hans fru Birgittas första gemensamma möbel när de flyttade ihop i mitten av 70-talet.

Deras granne strax utanför Norrtälje ägde en auktionsfirma och Robert och Birgitta som bara hade ett par madrasser och två Billybokhyllor gick på auktion nästan varje lördag.

– Det var ju priser till en tiondel av nya möbler och så var det ju mycket roligare att gå på auktion, säger Robert Collin.

Prutar nästan aldrig

När de senare öppnade en ostaffär hade de inte tid att stå på en auktion fem timmar. Det var då de började åka runt på loppisar.

– De hade ju inte charmen som att stå på en auktion i fem timmar, men det var tidseffektivt. Vi åkte dit, köpte det vi blev sugna på och tjoff så var det klart.

Det går inte att på förhand bestämma vad man ska köpa när man går på loppis, enligt Robert.

– Man måste tycka att det är roligt. Det är som att gå ut i skogen och leta svamp. Man kan inte bestämma på förhand hur mycket svamp man ska hitta. Det ska vara spännande när man hittar den där svampen och samma känsla ska det vara när man går på loppis och hittar ett fynd.

Det är vanligt att folk försöker pruta när de handlar på loppis och lyckas också ofta. Men Robert Collin prutar nästan aldrig. Han vet när han är på väg att göra ett fynd och då behöver det inte vara billigare.

Ofta sätter gamla tanter ett för lågt pris och då tycker han att det känns som att han lurar dem.

– Men det är ju de som sätter priserna.

Det händer också att han höjer priset. Men bara om det är något han inte tänker köpa själv och vet att det är värt mycket mer.

– Många säger att det inte går att göra fynd längre. Men det är ju nu man fyndar eller så står man där med en massa skit om tio år. Det händer ju att det blir en flopp men man måste chansa lite.

Ett av de senaste fynden är ett grönbetsat furubord av formgivaren Yngve Ekström. Grönbetsad furu och orangefärgade plats är det han tror på i framtiden.

– Det är ju skitfränt! Men blir det aldrig inne så gör det inget. Det vi köper kostar ju inte mycket. Man ska ha råd att köpa fel grejer, men man har inte råd att missa fynden.

Det har han bittert fått erfara. Exempelvis gick han miste om en litografi av den franske kubisten Fernand Léger eftersom att han kom stressad in på auktionen och var osäker på om det kanske bara var en billig plansch.

– Det var jättetråkigt och jag avskydde han som tog hem den efter det.

Det är bättre att köpa för mycket än för lite, enligt Robert.

– Problemet är ju bara att vi inte kan sälja något utan får köpa nya stugor hela tiden för att få plats med allt. Det är förskräckligt, vi får börja i kbt-terapi för att bli av med loppisberoendet. Ha ha!