Plötsligt skjuts mannen ner
KIEV. Smällen är kraftig och kommer från ingenstans.
Jag hör fotograf Jerker Ivarsson säga "fan, det där var nära".
I ögonvrån ser jag en äldre man intill mig falla till marken med blod rinnande från huvudet.
Folk omkring mig börjar skrika "sniper, sniper". Jag kastar mig bakåt i skydd av en tjock pelare. Människor runt mig gör samma sak. Vi sitter på huk.
Modiga och orädda sjukvårdare springer sig fram med en bår. Trots riskerna lastar de upp den livlöse mannen på båren och springer iväg mot Hotell Ukraina som ligger runt hundra meter från där vi står. Där har det tidigare under dagen inrättats ett provisoriskt sjukhus och bårhus för att ta hand om de många skadade och dödade från morgonens konfrontationer med polisen.
Men det här är någonting helt annat. Den skjutne mannen stod precis som vi andra och betraktade hur demonstranterna byggde tredubbla barrikader i området de under dagen tagit tillbaka sedan polisen lämnat. Han bar inga vapen, inte ens en påk som de flesta demonstranter numera går omkring med. Han var en vanlig medborgare som avrättades med ett skott i huvudet.
Ett skott. En tiondels sekund
Jag kan inte värja mig mot tanken på hur krypskytten valde sitt offer. Lät han kikarsiktet svepa över området? Han kunde lika gärna ha valt någon av oss andra. Slumpen bestämde vem som skulle dö.
Ett skott. En tiondels sekund. Men krypskytten håller hundratals människor i total skräck i flera timmar. Ingen vågar röra sig.
Ska han skjuta igen? Varifrån kom skottet? Är jag skydda här?
Frågorna far genom huvudet utan att det finns några säkra svar.
Folk runtomkring mig ropar "Ukraine, Ukraine" och pekar mot det stora Hotell Ukraina från vars fönster man har fri utsikt över hela torget och dess omgivningar. De menar att skottet kommit därifrån.
I mina öron låter det osannolikt eftersom hotellet sedan morgonen ligger i det område som oppositionen kontrollerar. Kan en krypskytt verkligen ha tagit sin tillflykt dit?
Lite mer till vänster ligger polisens nya, yttre barrikader. Därifrån hördes minuterna tidigare skottlossning och dova smällar från chockgranater. Jag lutar åt att det var därifrån skottet kom. Men att veta säkert är omöjligt.
Nya människor kommer hela tiden uppför trappan från Självständighetstorget. Rop på ukrainska far genom luften. Hukande springer de mot skydd.
Vi står i skydd i en halvtimme. Vi står där en timme. Vet inte vad vi ska göra.
Till slut går vi in i byggnaden bakom oss för att se om vi kan hitta en väg ut på andra sidan. Vi går genom rum med madrasser, filtar, gasmasker och tomma konservburkar i en enda röra. Allt är kaos.
Vi stöter på några kvinnor som säger att det inte finns någon säker väg ut. Vi tar oss tillbaka. Det har börjat skymma. Vi bestämmer oss för att chansa. När några andra springer mot trappan gör vi det också.
Vi slutar inte springa förrän vi nästan är nere på torget igen.
Lättade och med darrande ben.
Effektivare än hundra poliser
När vi promenerade upp mot Hotell Ukraina kände vi oss helt säkra. Vi såg inga poliser. Säkerhetsmässigt verkade allt lugnt. Mycket lugnare än när vi de senaste kvällarna stått precis vid "frontlinjen" medan demonstranter kastat bensinbomber och stenar mot polisen.
Därför är chocken så mycket starkare. Krypskyttar går inte att skydda sig mot. De syns inte förrän någon ramlar ner död. Inte ens då.
Krypskyttarna är effektivare än hundra kravallpoliser. Genom dem kan regimen visa att de kan döda vem de vill när de vill. Ett sätt att försöka bryta demonstranternas kampvilja.
Jag betraktar människor på torget. Mångas ansikten är trötta och grå. Blicken förlorad i fjärran. Hur länge orkar de fortsätta? Hur länge till kan de hålla stånd mot en fiende som skjuter skarpt på sin egen befolkning?