– Det som hände går inte att beskriva

Pam kom till skräckens barnhem som 13-åring

Pamela var 13 år när hon hamnade i helvetet.

Nu berättar hon om hur anställda på barnhemmet våldtog och misshandlade henne i flera år.

Hon bad förgäves om hjälp men fick ingen. Istället blev hon drogad, inlåst och utsatt för ännu fler övergrepp.

Idag är hon tvåbarnsmamma och har hunnit bli 49 år. Hon var bara 13 år när hon placerades på skräckens barnhem Haut de la Garenne i St Martin på Jersey.

Hennes egen mamma hade misshandlat henne och Pamela hade pekats ut som ”besvärlig” av myndigheterna.

Pedofilring

Nu vittnar Pamela om ofattbara grymheter och övergrepp under åren hon var omhändertagen. Och hon hävdar bestämt att ansvariga visste vad som pågick men valde att tiga.

När polisen kontaktade henne förra året i samband med utredningen av en pedofilhärva började hon berätta om fasor som ingen kunde tro.

– Det som hände går inte att beskriva. Det är det grymmaste, det mest sadistiska och onda du bara kan tänka dig, säger hon i en intervju med brittiska Daily Mail.

– De tog både flickor och pojkar. De verkade ha tittat i pappren för att hitta de mest sårbara barnen. Och vi som drabbades berättade för varann vad de gjorde, men vi kunde inte hjälpa varandra. Vi kunde inte göra något.

Spritfester

Hon berättar hur personalen ibland bjöd in utomstående och hade fest på helgerna. Berusade gick anställda in i barnens sovsalar och hämtade barn som utsattes för brutala sexövergrepp.

– De plockade med sig ungar och var borta ett tag. Vi andra försökte ligga så stilla som möjligt och inte dra på oss uppmärksamhet, säger hon.

När hon vaknade på morgonen var det ofta med blåmärken över hela kroppen. Dessutom med en blixtrande huvudvärk efter det valium hon fick regelbundet för att hålla sig lugn.

– Jag minns en av männen särskilt. Han var stor och luktade svett och var ofta full. Jag försökte förgäves få bort honom, säger hon.

I duschen

De värsta övergreppen skedde vid det hon kallar straffrummet. Ett litet kalt rum utan ventilation, ett rum som blev som en bakugn i solen, ett helvete där olydiga barn låstes in.

På en naken skumgummimadrass och med solen stekande in genom ett gardinlöst fönster som inte gick att öppna växte paniken.

– En gång när jag försökte komma undan hann man upp mig. Två män slet av mig kläderna och drog mig i håret. Jag försökte kämpa emot, då var det en kvinna som gav mig valium. Sedan utsatte man mig för de grövsta sexuella övergrepp.

– De tog varje ursäkt att straffa en. Att man inte ätit upp allt vid middagen, att man tittat på något särskilt sätt – vad som helst. Och personalen kunde dyka upp var som helst och när som helst, gärna när man duschade. Ibland gick de förbi och låtsades att de liksom av en slump grep tag i bröst eller i underliv.

Sadister

Enligt Pamela var flera av de anställda rena sadister, män som njöt av att pina barnen och erbjöd sprit och cigaretter mot plågsamma gentjänster.

Pamela bär fortfarande ärren efter det som hände. Hon blev självdestruktiv och började skära sig med rakblad när hennes plågoandar kom, som ett sista försvar.

Efter en allvarlig incident 1976, då hon skurit sig på flera ställen i ansiktet flyttades Pamela till en psykiatrisk klinik och blev sedan fri ett år senare.

Idag är det minnet av personalens totala brist på medkänsla som plågar henne mest.

Och hon befarar att polisen kommer att hitta kvarlevorna efter fler döda barn.