Zeromissions vd förnekar hungern i Max klimatskog: ”De har parabolantenner”
Publicerad 2024-06-30 08.36
Max trädplantering skulle bidra till att rädda klimatet – men har lett till hungrande barn och brända träd.
Efter Aftonbladets granskning utsätts tidningens källor för hot.
Nu har en svensk vd rest dit. Och kommit hem med en helt annan, mycket ljusare bild.
”Flera har gräsmattor och parabolantenn”, skriver Zeromissions vd Henrik Juhlin.
Under flera år har snabbmatskedjan Max planterat träd för att kompensera för sina utsläpp. I maj publicerade Aftonbladet en granskning av det största projektet, i Uganda.
Träden har på många håll vuxit sig så täta att det inte längre går att odla mat, med hunger som följd. Med egna ögon kunde vi se hur förtvivlade bönder nu högg ner dem.
Max hade köpt kolkrediterna av Zeromission, ett svensk företag som erbjuder klimattjänster. Nu har Zeromission publicerat en egen uppföljning, efter att ha själva varit på plats och spårat upp nio familjer Aftonbladet intervjuat.
I ett kundmejl med ämnesraden ”Sommar och tid för reflektion” skickat dagen före midsommar bestrider det vinstdrivande klimatföretaget flera av våra uppgifter. Att träden fälls eller att betalningar till bönderna hålls inne nämns inte. I stället har kommit fram till att:
- Inga människor hungrar till följd av att de planterat träd
- Inga barn har tagits ur skolan till följd av projektet
- Inga flickor har gifts bort
Den högste chefen Henrik Juhlin försäkrar kunderna om att trädprojektet är ”mycket populärt” i området.
Mejlet målar upp en helt annan bild än den som jag och fotograf Niclas Hammarström mötte på plats. Det är som vi inte sett det vi sett.
Som om inga klimaträd fälls och hamnar i kolmilorna.
Som om Rosset Kyampaires sexårige son inte gråter sig till sömns av hunger varje kväll och Mauda Twinomngishas tre yngsta döttrar aldrig har tagits ur skolan och gifts bort.
Vi fattar ett beslut: att skicka ut ett eget team på fältet för att ta reda på vad som har hänt.
Under några dagar är det tyst. Sedan meddelar vår researcher att han är tillbaka i huvudstaden Kampala och att han nu är orolig för sin familjs säkerhet.
Men vi behöver backa och ta det från början.
Tvärvänder när fakta presenteras
Det är den 3 maj, dagen före publicering.
Intervjun som Zeromission utlovat oss ställs med kort varsel in. Förklaringen är att en lokal chef för Ecotrust, Zeromissions partner som driver trädplanteringen i Uganda, ska ha kallat på polis i samband med att vi ställde frågor till henne.
Uppgiften är inte korrekt. Chefen vände sig visserligen till polis, men först efter vårt besök och då för att anmäla vår researcher för att ha tagit bild på hennes kontor utan lov, ett inte ovanligt sätt att angripa fria medier i ett land där yttrandefriheten pressas från varje håll.
Vidare påstår Zeromission – som de senaste fyra åren mer än fördubblat sin omsättning till 73 miljoner kronor – att vittnesmålen vi tagit del av, om att barn tagits ur skolan och flickor gifts bort, inte kan stämma eftersom skolor är gratis och barngifte olagligt.
Men en enkel läsning av en Unicef-rapport upplyser om gapet mellan ord och verklighet. ”Barnäktenskap, tonårsgraviditet, övergrepp i skolor och skolavgifter håller många tonåringar, särskilt flickor, borta från gymnasieskolan”, står det i rapporten.
Zeromission uppger sig i mejlet inte ha tagit del av ”några som helst signaler” om missförhållanden i projektet före vår granskning.
Men redan i november 2022 publicerade den välkända organisationen Global Forest Coalition en rapport, betald av svenska Naturskyddsföreningen, baserad på hundratalet intervjuer med deltagare i samma område som vi besökt, och som slår fast att pengarna inte betalats ut och att tillgången till mat blivit osäker när träden vuxit sig täta.
Kan det svenska företaget verkligen ha missat den?
Mindre än ett dygn senare, efter att ha ställts till svars av TV4:s Nyhetsmorgon, tvärvänder plötsligt Zeromissions vd Henrik Juhlin.
– Det stämmer inte. Vi har fått indikationer, säger han och uppger sig nu ha läst Global Forest Coalition-rapporten, när vi möter honom utanför tv-studion.
Vi fortsätter att ställa frågor till chefen för hållbarhetsföretaget. Han skruvar sig. Det är tydligt att han inte är bekväm i situationen. Bilden av att storkunden Max, som under flera år hållit hög svansföring om sitt klimatarbete, kastat sin mångåriga partner under bussen är svår att frigöra sig ifrån. På tv har Max klimatreklam plockats ner och växlats mot andra budskap, som att hamburgerkedjan var först i Europa med ”drive thru”.
Klockan 16.40 samma lördag får jag ett mejl från vd Henrik Juhlin. Jag klickar upp det, i tron att han som brukligt bland ledare för granskade företag önskar bemöta någon sakuppgift.
Det vill han inte.
I stället står det:
”Jag vill bara uttrycka att jag kände mig väldigt pressad och näst intill hotad under intervjun i dag (...) Det är enkelt att säga att det är ditt jobb, men jag vet inte hur många dödshot du hunnit få under dagen men jag har en del.”
Jag beklagar hoten, som vi journalister inte är obekanta med, försvarar vår rätt att ställa frågor och söka svar och hänvisar honom till min chef vid ytterligare frågor.
Söndag klockan 14.09 ligger nästa mejl i inkorgen. Chefen för det snabbväxande hållbarhetsföretaget begär nu att Aftonbladet ska radera videon där han backar från sina egna ord. Zeromissions vd påstår att jag och fotografen blockerat hans väg utanför TV4-studion. Det står att vi: ”tryckte på ett hotfullt och kränkande sätt upp en mikrofon i ansiktet på mig som faktiskt tryckte till mitt ansikte (ingen fysisk skada men väldigt kränkande)”.
Det finns dock ett enkelt sätt att kontrollera sanningshalten i Henrik Juhlins påstående, allt finns på film. Vi sätter oss och tittar igenom inspelningen från intervjun. Det visar sig att mikrofonen aldrig är i närheten av hans ansikte.
Våra källor skräms och hotas
Några dagar senare kan vi i en artikel avslöja hur två forskare från Lunds universitet varnat för risken för hunger i trädplanteringsprojektet i Uganda redan 2017, men lämnat mötet på Zeromissions kontor med känslan av att deras ord inte tagits på allvar.
Från våra källor i Uganda kommer oroande uppgifter. Zeromissions lokala partner Ecotrust håller stormöten där bönderna vi mött inför sina grannar frågas ut och fördöms. De anklagas för att vilja sabotera projektet så att ingen ska få några pengar. Grannar ställs mot grannar. De får höra att deras rykte förstörs om de inte tar tillbaka vad de sagt.
Under intervjun utanför TV4-studion lovade Zeromissions vd Henrik Juhlin att gå till botten med uppgifterna. I början av juni reser han till Uganda tillsammans med en kollega och forskaren Klara Fischer från SLU till Uganda.
Den 20 juni kommer kundmejlet med sitt budskap som går stick i stäv med såväl Aftonbladets granskning som Global Forest Coalition-rapporten. Grundläggande frågor, som varför bönder lockats att odla träd på mark de behöver för matförsörjning, hur man ser på att träden nu huggs ner och varför partnern Ecotrust håller inne betalningar, besvaras inte. I stället ifrågasätts böndernas trovärdighet:
”Flera har gräsmattor, parabolantenn och solceller på taket. Familjerna har mat så de klarar sig och har det dessutom bättre än genomsnittet i Uganda.”
Det är som om hållbarhetsexperterna bara sett lyckliga bönder.
Bönderna känner sig lurade
Mellan den 22 och 25 juni befinner sig vårt team i området. De nya intervjuerna genomförs på en plats utanför projektområdet, där de kan känna sig trygga. Var och en tar del av vad de själva har sagt och vad som berättats om dem i Aftonbladets första artikel. De bekräftar, allt stämmer.
Bönderna förklarar hur de först kände sig lättade över att Henrik Juhlin, som i en gästbok presenterar sig som svensk forskare snarare än projektets finansiär, tillsammans med kollegan och SLU-forskaren rest så långt för att träffa dem.
Kanske skulle påtryckningarna och hoten ha varit värt det. Saker kunde ännu ställas till rätta.
– Jag berättade som det var, att jag under alla år inte fått betalt en enda gång av Ecotrust och jag huggit ner träden för att mina barn hungrar, säger änkan Rosset Kyampaire till vårt team.
När Rosset och de andra får höra hur deras ord återgetts har de svårt att tro att det är sant.
– Hur kan det stämma? Vi berättade ju exakt samma saker som vi sa i er artikel, säger Rosset.
Konturerna blir tydliga. Berättelsens kärna träder fram.
En grupp fattiga människor på andra sidan jorden lockades att odla träd på sin åkermark för att vi skulle kunna äta hamburgare med gott samvete.
De bestämde sig för att ta strid, trots att de aldrig ägt någon röst. Bara för att åter berövas på orden.
Som om Rossets hungrande son och Maudas bortgifta döttrar, inte har några namn. Som om Believe, Catherine, Jacline och Marion inte fanns.
Aftonbladet har inför denna artikel sökt Zeromission för en intervju om hur böndernas vittnesmål återgetts. Henrik Hydén, kommunikationsansvarig på hållbarhetsföretaget, skriver i en kommentar: ”Efter vårt platsbesök känner vi oss trygga med de slutsatser vi presenterar på hemsidan. Det är svårt att kommentera på andras slutsatser om du inte är mer specifik i ditt påstående. Från vår sida avvaktar vi i detta läge de tredjepartsgranskningar som nu genomförs.”
Fotnot: läs de nya vittnesmålen från Aftonbladets källor nedan.
Här berättar byborna om Zeromissions besök
Bilderna är tagna vid ett tidigare tillfälle då Aftonbladets granskning gjordes.
Rosset Kyampaire, 35:
”En dag kom det vita till mitt hem. De frågade varför jag huggit ner Ecotrust-träden. Jag svarade att jag aldrig har fått en enda shilling och att det är därför. Jag behövde frigöra marken, där vi förr odlade bönor och bananer. De har också organiserat ett möte i kyrkan i Kigaaga, där de tvingade mig att förklara inför alla varför jag gjort kol av träden. Då som nu sa jag sanningen: att jag huggit ner träden på grund av hunger. Jag hade ingen mat att ge mina barn. Koordinatorn från Ecotrust fortsätter att ringa mig och hota mig. Han säger: ditt namn och ditt rykte kommer att förstöras. Jag förstår inte hur. Jag planterade träd, men fick inte betalt. Vad vill de att jag ska göra?”
Samuel Byarugaba, 58:
”Jag fick höra att det var besökare på väg. Jag stannade och väntade på dem. De kom också med vita. De började fråga mig om det var sant att jag huggit ner Ecotrust-träden. Jag berättade att det var sant. De frågade varför. Jag berättade att området där jag planterade träden tidigare var en bananplantage, men att bananen helt försvunnit när träden vuxit sig större, vilket ledde till att vi förlorade vår mat. Jag tog dem till platsen där jag huggit ner träden, där jag nu planterat bönor. Jag berättade också att jag planerar att hugga ner de sista träden om situationen inte förbättras. De berättade för mig att de skulle se hur vad de kunde göra. Sedan åkte de iväg.”
Mauda Twinomngisha, 53:
”De vita kom till mitt hem och intervjuade min man. På vägen tillbaka träffade de mig och stannade för att prata med mig eftersom jag hade synts i en video. De ville bekräfta om det som hade framgått i media verkligen hade sagts av mig. Jag svarade ja. Jag upprepade vad vi gått igenom, hur träden hade förstört vår familjs försörjning. De hade med sig en vägvisare, en byordförande som tidigare hade varit kritisk till projektet, men som sedan ändrat sig, för att vinna egna fördelar.”
Robert Sunday, 44:
”De vita frågade mig om jag var en av jordbrukarna som gått med i Ecotrusts projekt. Jag svarade ja. Sedan frågade de varför jag huggit ner träden. Jag berättade att jag insett att jag hade en mycket liten bit mark och att jag behövde odla mat på den för att mätta familjen och få lite över till skolavgifterna. De frågade mig vem från Ecotrust som hade registrerat mig. Jag svarade att det var män som sa att de kom från Ecotrust, och att jag vet att jag är med i projektet. De skrev ner och spelade in allt jag sa, sedan åkte de iväg.”
Herbert Rukundo, 58:
”Jag såg de vita komma till mitt hem. De frågade varför jag huggit ner träden. Jag berättade att jag hade utlovats tillräckligt med pengar för att både skaffa mat och betala barnens skolavgifter, men att projektet inte betalat vad de skulle. Det var då jag bestämde mig för att hugga ner träden och odla mat i stället. Överskottet har gjort att jag nu har kunnat betala barnens skolgång igen. Sedan frågade de om jag skulle återvända till Ecotrust om de ändrade sitt beteende. Jag svarade att om jag fick ordentligt betalt. De tackade och skrev ner namnen på mina barn.”