Filipos, 15, mördades på väg till skolbal – hedras i minnesceremoni
Publicerad 2024-06-09
För exakt ett år sedan levde 15-åriga Filipos.
Han var på väg till sin efterlängtade skolbal, men han kom aldrig dit.
Han mördades hemma i trapphuset av en kompis.
På söndagen samlades 500 av Filipos släkt, vänner och bekanta för att hedra hans minne.
På sultan Café och bar i Sköndal, i södra Stockholm, har Filipos vänner, familj och bekanta samlats.
Dagen har varit noga planerad med sång, bön, tal och en buffé med etiopisk mat.
Längst fram vid scenen hänger stora banderoller med bilder på Filipos. På ett bord står en inramad bild, blommor och ljus som brinner.
Ungefär 500 personer har kommit och gått under dagen.
– De har kommit hit från världens alla hörn. Filipos var så älskad, säger Fikre Hailu, som är en av de som hjälpt till att arrangera minnesdagen.
Filipos skulle ha fyllt 17 år i juli.
Men så blev det inte.
Istället har det på dagen, gått ett helt år sedan Filipos klädde på sig sin mörka kostym och de nyinköpta svarta skorna med tjocka vita sulor.
Kläder han valt med stor omsorg inför skolbalen som han laddat för i månader.
Filipos moster var där dagen till ära för att fläta hans hår. Mamma Melat, pappa Yetemgeta och hans syster Abigail var också hemma och hjälpte till med de sista förberedelserna.
Mamma Melat skulle just ta fram mobilen och föreviga stunden med sonen när Filipos sa att han snabbt skulle gå ner och träffa en kompis som väntade vid porten i lägenhetshuset i Älvsjö.
Men Filipos kom aldrig tillbaka.
Mördades med 40 knivhugg
Istället hittades han strax efteråt i trapphuset, blodig och med cirka 40 knivhugg i huvud, hals, armar och bål.
Pojken som dödade Filipos har nu fyllt 16 år. I slutet av januari i år dömdes han för mord till tre års sluten ungdomsvård.
– Filipos var inte kriminell och han har aldrig haft att göra med polisen. Vi förstår fortfarande inte varför detta har hänt, säger hans 15-åriga syster Abigail.
Hon saknar honom. På något sätt har sekunder blivit minuter som blivit till timmar, veckor, månader och nu ett helt år.
– Vi var bästa vänner. Det skiljde bara drygt ett år mellan oss. Vi var ett.
Filipos var älskad och uppskattad av många. Det märks i alla hyllningstal.
Familjen sitter långt fram vid talarscenen. Sorgen är tung och fortfarande obeskrivlig.
”En mardröm vi inte vaknat upp från”
Filipos kusiner från Skåne håller tal om sin roliga, tokiga och omtänksamma kusin.
– Han var en lillebror och en storebror för alla. Han utstrålade glädje, värme och energi. Han var den som skulle gå längst av alla och bli mest framgångsrik. Men så blev det inte.
På en stor vit duk fladdrar bilder från Filipos liv förbi samtidigt som talen avlöser varandra från scen.
– Det är en mardröm vi fortfarande inte vaknat upp från. Filipos var en så snäll och fin pojke, och så ung med så mycket framför sig. En gammal själ i en ung person och en stolthet för hela familjen, säger hans morbror, som flugit in från Kanada.
En bild på Filipos som bebis i sin mammas trygga famn flimrar förbi.
– Jag är inte politiker, men Filipos och hans familj har inte fått rättvisa.
Och sedan en bild på Filipos, som nu vuxit upp till en ung man, som fortfarande ömt håller om sin mamma.
– Men genom denna minnesdag blir Filipos namn inte bortglömt, säger morbrodern.