Bussens mansklubb

En jävla brud i mansklubben, vad i helvete?

Som nyinflyttad Malmöbo noterade jag tidigt att den främre delen av buss nummer fem från Kroksbäck mot Centralen, många förmiddagar blir full och resenärer tvingas att stå.

Inga konstigheter, egentligen. Om det inte vore för att det näst intill alltid finns lediga platser längre bak.

Inledningsvis anade jag, stockholmare som jag är, att det berodde på någon slags brist i böndernas intellekt. Nu är jag övertygad om en annan lösning på gåtan.

Bakre delen av bussen är nämligen reserverad för en tämligen pubertal mansklubb. De sitter bredbent, ser arga ur och kommunicerar inte nämnvärt med varandra utan avger endast grymtande läten vilka stundtals kan misstas för att vara konversationer.

Det är ofta omöjligt att urskilja huruvida medlemmarna känner varandra eller ej, förrän någon av dem ska av. Då utbryter ett ösregn av ryggdunkningar, handskakningar och konstiga, åtminstone nästan, ordliknande gruffljud.

Jag har satt i system att alltid placera mig mitt i mansklubben. Det är oerhört roande att betrakta hur någonting rubbas i deras små sinnen då jag – en jävla brud – plötsligt beblandar mig med dem.

Vid ett tillfälle slog jag mig nynnandes ned mittemot en ensam, tanig kille i alldeles för stor dunjacka. Hans näsborrar började med ens fladdra och det ryckte i den fjuniga överläppen.

Han såg frustrerat från sida till sida samtidigt som hans hjärna antagligen arbetade på högvarv. Jag fortsatte min obesvärade akt. Tillsist lyckades han pressa ur sig någonting som faktiskt liknade en ordföljd!: "Asså. F-f-fan! Du-du ska tare lugnt näru sätterej! Nästa gång taru re lugnt! Fattaru?"

En del av mig ville lägga hans huvud i mitt knä och stryka handen över hans flottiga hår. "Lilla, lilla gubbsilubbsen", skulle jag viska lugnande. En oerhört mycket större del av mig ville kastrera honom på fläcken.

Men istället såg jag honom bara i ögonen och log - hälften vänligt - hälften sarkastiskt. "Åh, ja men självklart ska jag tänka på det i framtiden!".

Han slängde sig ännu mer frustrerad av vid nästa hållplats och jag betraktade hans ryckiga, ilskna gång från fönstret där jag satt.

Och det ska bli lika roligt i morgon igen.

Sofie Dahlstedt