Pappan dog framför hennes ögon – nu ska Caroline, 15, utvisas
Publicerad 2022-07-27
FINSPÅNG. Caroline var fem år gammal när hennes pappa mördades, och hon själv utsattes för övergrepp.
Nu ska hon utvisas till landet hon flytt från.
– Antingen är det min bror som dödar mig eller så är det jag som tar mitt liv, säger hon.
Caroline framstår som vilken tonåring som helst. Hon bor i ett rött hus på landsbygden i Östergötland. En tupp galer på gården, och på altanen står en kaffekanna och lite bakverk framdukat.
Till hösten var tanken att hon skulle börja i nian, men framtiden är oviss. Caroline, hennes mamma och lillasyster har precis fått ett utvisningsbeslut – utan datum.
För tio år sedan flydde de från Kazakstan. Carolines pappa arbetade som polis och utredde korruption i landet. Han betraktades som regimkritiker och därför hade han och familjen en hotbild mot sig.
– Vi flyttade runt på hotell och fick ofta bo hos vänner, säger Carolines mamma Dlinur.
Tortyr vanligt förekommande
Tortyr och misshandel utförda av poliskåren i Kazakstan är ett återkommande problem i Kazakstan, enligt en rapport från Utrikesdepartementet.
Enligt handlingar inlämnade till Migrationsverket stormade pappan in i hemmet och skrek att han blivit förgiftad. Han föll ihop på golvet framför dem och dog kort därpå, mitt framför ögonen på familjen. Dlinur är övertygad om att männen som dödade honom var hans poliskollegor.
De maskerade männen kom hem till familjen och sa att de ville ha dokument från familjens kassaskåp, men Dlinur kunde inte koden.
När de kom tillbaka ytterligare en gång skrek de att de ville ha tag i dokumenten. Sedan våldtog de mamman, innan en av männen förgrep sig på Caroline, som var fem år vid tillfället. Efter övergreppen tog männen med sig hela kassaskåpet.
Caroline stängde in sig i garderoben, och stannade där under en längre tid.
– Hon åt och sov där inne. Så fort jag försökte öppna dörren för att prata med henne skrek hon rakt ut, säger Dlinur.
Mamman Dlinur lever fortfarande med skulden över vad som hände, trots att den inte är hennes.
– Jag är inte rädd för döden, jag tänker bara på mina flickor, jag vill skydda dem från fienderna i Kazakstan, säger hon.
Efter övergreppen flydde de till Sverige. Relationen mellan dem har varit problematisk, eftersom Caroline förknippar traumat med sin mor. Detta framgår av ett utlåtande från en läkare på BUP.
2018 flyttade familjen in på ett HVB-hem, där de mötte Veronika som arbetade där. Hon lärde känna Caroline och kände att hon kunde vara ett bra stöd för henne.
– Jag sa till Lasse att vi ska få barn och så var det med det, säger Veronika.
Caroline flyttade in hos Veronika och Lasse Lindquist, som arbetat med ungdomar på olika sätt under majoriteten av sina liv. Där har Caroline nu bott i tre år.
Dlinur har mått så dåligt över vad som hänt att hon försökt överlåta vårdnaden av sina barn till Veronika.
– Att som mamma behöva leva med den smärtan... Att höra en mamma säga jag ger dig mina barn, det knyter sig i magen, säger Veronika.
Känner sig äntligen trygg
I familjehemmet med Veronika och Lasse har Caroline äntligen funnit en trygghet.
Lasse brukar skruva med bilar i garaget intill. På bilarna ligger ofta katterna och lapar sol. Och Caroline har utvecklat ett intresse för teknik sedan hon flyttade in hos familjen.
Hon vill studera el eller teknik i gymnasiet, men hotet om utvisningen lurar alltid i bakhuvudet.
– Jag tänker ofta på framtiden. Mina drömmar och mål kommer aldrig att bli sanna om jag blir utvisad, säger Caroline.
Caroline hette tidigare Dilnaz, men efter traumat bytte hon namn.
– Jag vill bara glömma det som hände där, jag är någon annan nu, säger hon.
Två små mopsar skäller från övervåningen när vi går upp för trappan i huset.
Caroline visar oss runt i sitt rum, som har utsikt över trädgårdslandet och poolen, som Lasse byggde för några år sedan.
– Vi badar där nästan varje dag nu, säger Caroline.
Nere på altanen sitter hennes åttaåriga lillasyster Aysha och äter en morot de plockat från trädgårdslandet. Hon är född i Sverige men anses heller inte ha en tillräckligt stark koppling hit för att få stanna. I stället ska hon förvisas till ett land hon aldrig varit i.
”Ska slaktas som lamm”
Kvar i Kazakstan finns Carolines storebror som sagt att familjen kommer att ”slaktas som lamm” och att han ska ”sprätta upp deras tarmar” om de återvänder.
– Risken finns ju att min bror dödar mig. Antingen är det han som dödar mig eller så är det jag som tar mitt liv. Det är så jag känner nu, säger Caroline.
Han är religiös fanatiker och har sett bilder på Caroline på sociala medier där hon bär ett kors. Efter det har han lämnat flera hotfulla röstmeddelanden.
Ljudfilerna, med flera uttalade dödshot och andra grova hot, är inlämnade till Migrationsverket, som menar att det inte går att bevisa att det är han som uttalar hoten.
Familjen har angett i ansökan till Migrationsverket att de riskerar förföljelse i hemlandet om de återvänder och dessutom tagit upp Carolines psykiska hälsa som ett skäl till att hon borde få stanna.
Under det första samtalet med BUP hamnade hon i ett medvetslöst tillstånd, enligt ett läkarintyg som Aftonbladet tagit del av. De har rekommenderat att Caroline stannar i familjehemmet eftersom hon mått bättre där, och har bedömt Carolines redogörelse som trovärdig.
Det är först på senare år hon vågat berätta om sitt trauma.
– Posttraumatisk stress kan dyka upp senare i livet, barn tränger ofta undan jobbiga saker. Utvisas hon riskerar hon ju återtrauma, säger Veronika.
Migrationsverket menar att eftersom hon mår bättre nu, kan hon utvisas, enligt beskedet som kom den 1 juli.
– Så fort det blir tyst från dem börjar man planera för framtiden. Sedan kommer ett nytt besked, som det här, som ett slag i ansiktet, säger Lasse.
Caroline har även uppgett att hon är rädd att utsättas för nya övergrepp, men Migrationsverket bedömer inte att det finns någon risk för det eftersom det skedde för länge sedan.
– En sån sak bleknar aldrig. De här personerna minns. Hade det här varit grannarnas barn hade vi inte suttit här och pratat om att de skulle skickas någonstans, säger Veronika.
”Det kan utgöra tortyr”
Karin Gyllenring är advokat och grundare av Asylbyrån. Hon menar att det kan räcka med att du riskerar att utsättas för tortyr för att du ska få skydd i Sverige.
– Om våldet utövats av myndighetsperson, om det handlar om någon form av straff för något någon anhörig till personen gjort eller misstänks för att ha gjort kan det också utgöra tortyr, säger Karin Gyllenring.
I Carolines fall, där män genom hot om våld och sedan utfört våld haft som syfte att få tag i dokument, kan det betyda att de utsatts för tortyr.
– Går det att bevisa att man har skador som troligtvis uppkommit som en följd av tortyr blir bevisbördan omvänd. Då ska staten bevisa att du inte utsatts för tortyr genom en tortyrskadeutredning, säger Karin Gyllenring.
I FN:s tortyrkonvention framgår att tortyr kan vara att tillfoga en person allvarlig smärta eller lidande avsiktligt, för att erhålla information.
– Enligt landrapporterna som finns att tillgå om landet är det tydligt att det förekommer tortyr i Kazakstan, säger hon.
Det finns dessutom något som heter särskilt ömmande omständigheter som skulle kunna vara aktuellt i Carolines fall.
– Har du levt alla dina formativa år, alltså sju till femton år, i Sverige och är väldigt integrerad och man kan man visa att det är skadligt för dig som barn att tvingas återvända till ditt hemland, då kan du få uppehållstillstånd på grund av särskilt ömmande omständigheter, säger Karin Gyllenring.
Aftonbladet har sökt Migrationsverket som inte kan kommentera fallet.