MÄRKT AV LEJONET
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-10-15
Inger, 67, överlevde attacken i Tanzania
Lejonet kastade sig över henne bakifrån.
Under den flera hundra kilo tunga honan kände Inger den outhärdliga smärtan när tänderna trängde in i ryggen.
Hon var övertygad om att hon skulle dö.
– Men jag tänkte att om, om jag överlever, då ska jag ägna mer tid åt mina barnbarn, säger Inger Jonsson, 67.
På ryggen syns för alltid groparna och ärren efter lejonets tänder.
För första gången berättar Inger Jonsson från Sturefors, utanför Linköping, om olyckan som varken hon eller de andra som var med någonsin kommer att glömma.
Men hon hade tur – hon överlevde lejonattacken för fyra år sedan.
– Jag tror inte på skyddsänglar, men något var det, säger Inger.
Hon och maken John-Olof var på en två veckors safarisemester i norra Tanzania. Redan på tredje dagen hände det.
Fastnade i leran
I tre stora jeepar var Inger, John-Olof och tio andra svenskar ute
i nationalparken Lake Manyara. När bilarna skulle vända tillbaka fastnade två av dem i leran.
– Då sa guiden åt oss att gå ur bilarna, för att de skulle komma loss, säger Inger.
Hon skakar på huvudet, åt sin och de andras dumdristighet. Men ingen insåg faran.
Mitt ute i parken klev alla ur.
I en glänta stod de medan de tre chaufförerna jobbade med att få loss jeeparna. Efter någon timme, när skymningen började falla, bestämde guiden att de skulle evakuera.
John-Olof, som var snabbare än Inger, fick plats i den enda fungerande jeepen – hon och tre andra svenskar fick stanna kvar och vänta.
– Gissa om jag har haft dåligt samvete för det, säger John-Olof.
Inger, som var klädd i linne och kort kjol, hade börjat frysa. En av männen i gruppen erbjöd henne sin jacka.
Och precis då, när hon slänger jackan om axlarna och trär in armarna, attackerar lejonet – snett bakifrån.
– Jag faller bara pang, framstupa, fastnaglad i backen, säger Inger.
– Jag förstår ingenting.
Den flera hundra kilo tunga lejonhonan ligger ovanpå henne och försöker bita henne i nacken – men tänderna når inte genom den tjocka rullkragen på jackan.
Svimmar av
Kvinnan som stod bredvid Inger ligger samtidigt fastklämd under lejonets bakkropp och försöker ta sig loss, innan hon svimmar.
Inger kan inte röra sig. Hon ser inget, hör inget.
– Jag förstår att det är ett djur, men jag vet inte vad det är för djur.
Hon känner bara hur djuret hugger henne i ryggen. Och det gör fruktansvärt ont.
– Jag tänkte: Nu ska jag dö.
I fem, tio minuter ligger Inger under lejonet på marken.
Hon tänker på sina yngsta barnbarn, Melina och Julia, då 4 och 6 år.
– Jag lovade mig själv att om jag överlevde, då skulle jag vara så mycket som möjligt med dem.
De andra i gruppen kastar sten och slår med pinnar, men inte förrän chauffören kommer springande med en domkraft som han gång på gång drämmer i huvudet på lejonet, släpper djuret taget om Inger.
Hon blöder kraftigt ur de två stora betten i ryggen och förs ut till parkvakten, där en sjukvårdare möter – sedan vidare till ett lyxhotell utanför Arusha, där det finns en läkare.
– Han hade bara plåster och kompresser och sånt, men som tur var hade han dropp, säger John-Olof.
Hela natten ligger hon på mage i en hotellsäng – medan John-Olof och läkaren vakar över henne, skavfötters i en annan säng.
Inte förrän nästa dag, när det har ljusnat, kommer flygplanet som för Inger till sjukhuset i Nairobi.
– Först då, när jag mötte narkossjukvårdaren i planet förstod jag att hon skulle överleva, säger John-Olof.
I Nairobi opererades hon. En vecka senare kunde hon flygas hem till Sverige.
– Jag var sjukskriven i ett halvår, säger Inger.
I början såg hon lejonattacken som en spännande historia att berätta. Men på hösten 2006, bara några dagar efter att hon återgått till jobbet som förskolelärare, snubblade hon på en gren utanför förskolan – och föll framstupa.
Inga fysiska men
– Då kom allt tillbaka, det var som om jag upplevde det igen. Jag kunde inte röra mig eller resa mig upp.
Hon kunde aldrig gå tillbaka till jobbet.
Men i dag har hon bearbetat det som hände.
Hon har inga fysiska men av olyckan och hon har fått ersättning för skadorna och den förlorade arbets- och pensionsinkomsten det har inneburit. Safari lär det inte bli igen, men kanske en tur till Kolmården med Melina och Julia till våren.
Löftet hon gav har hon hållit – numera reser hon upp till Stockholm för att vara med barnbarnen varannan vecka.
– Det löftet törs jag inte bryta, säger Inger.