Vad vi än tror – sanningen belönas sällan
Uppdaterad 2015-06-02 | Publicerad 2015-05-19
När den nya politiska rådgivaren, vars främsta merit är att vara bossens gamla kompis, för fjuttiartonde gången levererar en tom plattityd brister det för kampanjledaren Amy som levererar en episk urballning:
“Det du gör är inte ens bullshittande, för det kräver talang och du har ingen. Du är bara en lallande subba!”
Min man skrikskrattar i soffan. Ni vet så där att om man hade filmat i slowmotion skulle man kunnat följa vätskeprojektiler i konstnärligt motljus. Jobberfarenheten från regeringskansliet ger tydligen igenkännande i den politiska parodin “Veep”, där Julia Louis-Dreyfus i tredje säsongen uppgraderats från USA:s vice- till sittande president.
Den är vansinnigt rolig, och vansinnigt mörk. Amerikanska TV-serier om politik har svängt sedan “Vita husets” dagar av äppelkindade idealister som till svulstig musik gjorde världen bättre under landsfaderlige president Bartlett. I “House of Cards” är det i stället en iskallt beräknande Frank Underwood som styr landet. Han ser varken konstitutionen eller mord som mer än farthinder, och köper folkets gunst med massiva jobbprogram likt en sydamerikansk diktator.
Men frågan är om inte “Veep” är den mest cyniska av dem alla. För även om politikerporträtten i “House of cards” är korrupta och maktfullkomliga så lyckas de åtminstone genomdriva sina konspirationer. I “Veep” är ingen så smart som den tror att den är, och alla är mest offer för omständigheter. Och i slutändan blir väldigt lite politik gjord.
Jag undrar i vilken serie svenska partiledare skulle platsa? Jag har svårt att se någon med en djävulusisk agenda här i landet. Jag kan faktiskt knappt urskilja vad de vill med Sverige. Men jag skrattar heller inte åt dem, utan blir mest beklämd. Särskilt när statsministerkandidaterna ska balansera på de slaka linor partistrategerna föreslagit. Den uppenbart liberala Anna Kinberg Batra ska försöka sälja in eftergifter åt SD-röstande exmoderater, samtidigt ska hon ägna sig åt benhårt försvar av det Reinfeldtarv de förlorade valet på. Och industrisossen Löfven får ägna sig åt språkakrobatik med nyordsglosan “icke-demokratier” för att få fortsätta ha en Nöjesguidengodkänd utrikespolitik, samtidigt som han nasar Jas för glatta livet.
Jag börjar känna mig som den frustrerande kampanjledaren och vill bara grabba tag i politikerna och skrika SLUTA! Var inte dessa obegripliga kompromisser, stå för vad ni tror på!!! Aaaarghh!!!
Men vad hände med modiga Amy?
Hon fick sparken. Vad vi än tror så belönas sanningen sällan. Varken av presidenter eller väljare.
Veckans karta:
Imguranvändaren cucumbergbrousselsprouts har gjort fantastiska kartor av den fiktiva historien i “Game of Thrones” - komplett med folkförflyttningspilar.
Veckans skog:
Slaget om ett grönområde i Hammarby har gett oss proggsånger och fått MP-hippiesarna att våldsamt kasta ut kritiker från möte.