Få som orkar bry sig om Ghouta – och felet är Rysslands

Nivette Dawod

”Domedagen”, ”helvetet på jorden”, ”ett nytt Srebrenica”.

Det är vad som utspelar sig just nu i östra Ghouta i Syrien.

Men den här gången är det få som orkar bry sig – och felet är Rysslands.

I två veckors tid har Assadregimen bombat belägrade civila i förortsområdet Ghouta utanför Damaskus. Nära 700 ska ha dött.

Och omvärlden ser på.

Bilderna på döda barn, sönderbombade byggnader, flyganfall natt och dag.

Ropen på hjälp, böner om omvärldens ingripande.

Upprördheten från FN och hjälporganisationer finns där. Men den här gången är det något som har förändrats.

Vi, omvärlden, blir allt mer uppgivna och apatiska inför de krigsbrott som utspelar sig framför oss.

Trots att de bara tycks bli mer och mer raffinerade.

Eller som den ryske utrikesministern Sergej Lavrov krasst konstaterade nyligen: Lärdomarna från när man ”frigjorde” Aleppo hösten 2016 återanvänds i Ghouta.

I praktiken har det inneburit ännu några steg bort från en för länge sedan passerad anständighetens gräns. Uppgifter om en misstänkt klorgasattack. Bombade sjukhus. Plundrade hjälpkonvojer.

Det finns framförallt en anledning till att vi slutat bry oss: Ryssland har vunnit tankekriget om Syrien. Sakta men säkert, sedan Obama misslyckades med att följa sitt eget löfte om att ingripa efter att hans egenuppsatta röda linje passerats vid saringasattacken i - just det Ghouta - har Ryssland bekvämt kunna propagera Assadregimens åsikt att allt motstånd är terrorism.

Några saker har hjälpt:

• De som en gång i tiden kallades rebeller och frihetstörstande oppositionella är nu till stor del jihadister i olika militanta milisgrupper.
• Presidenten Bashar al-Assad sitter numera tryggt sedan han vann kontrollen över landets andra största stad Aleppo.
• IS har jagas ut ur Raqqa.

Kriget i Syrien går in på sitt åttonde år och allt talar för att Bashar al-Assad har vunnit.

Nu flyttas regimens fokus mot den andra motståndsvågen. Kurderna i Afrin, staden som varit en fristad för flyende syrier under kriget, får veta vem som bestämmer.

Bombardemanget i Ghouta legitimeras eftersom där finns al-Qaidakopplade grupperingar som kontrollerar området.

Men enligt FN:s beräkningar finns också ungefär 400 000 personer i Ghoutaområdet, och många av dem är civila. Som kvinnan vi kallat Suha, 39 år gammal, ingenjör i Douma.

– Assadregimen och dess allierade försöker att döda oss allihop för att vi drömde om frihet. Bara för att vi vägrade gå med på att Bashar al-Assad ska sitta som president i evigheter som sin far. Vi är inte terrorister, sa hon när vi pratade första gången.

I två veckors tid har jag frågat henne om hon inte ska lämna sin hemstad. Fly för sitt liv. Hon vägrar.

Jag förstår det.

Jag har själv sett vad som hänt med Syriens internflyktingar.

– Människor placeras i fängelseliknande läger eller skickas till Idlib, som Nusrafronten kontrollerar, säger Suha när vi pratar igen under en av Rysslands humanitära pauser i Ghouta.

Hon har bråttom. Försöker hinna ta en dusch, baka bröd, följa med barnen utomhus så att de får några strålar av solens sken innan bombardemanget inleds igen.

Hon är en av de som genomlever domedagen, helvetet på jorden och som ber om omvärldens ingripande.

Det är inget annat än en stor skam att vi har slutat lyssna.