Att rapportera om dödade kvinnor
Aftonbladets ställföreträdande ansvarige utgivare: I bland kallas vi för ”asgamar”, men rapporteringen är en central del av vårt uppdrag
Att skriva om människor som utsätts för brott är en svår balansgång för medier.
I bland kallas vi för ”asgamar”, men rapporteringen är en central del av vårt uppdrag, skriver Aftonbladets ställföreträdande ansvarige utgivare Martin Schori.
I de pressetiska reglerna, som vi och alla andra etablerade medier förhåller oss till, står det:
”Visa alltid offren för brott och olyckor största möjliga hänsyn. Pröva noga publicering av namn och bild med hänsyn tagen till offren och deras anhöriga”.
Innan det ens kan bli tal om att exempelvis publicera namn och bild på ett brottsoffer söker vi godkännande från anhöriga.
Och när kan man göra det? Att ringa någon bara timmar efter att de fått sitt livs värsta besked, det gör vi inte. Därför tar den här typen av journalistik tid. Och inte sällan stannar den vid att anhöriga – av fullt förståeliga skäl – inte vill medverka.
Likväl, vill jag hävda, är det viktigt att vi försöker. Att berätta om offren, om människorna bakom siffrorna. För att de ska bli just människor i vår rapportering, inte bara ett nummer eller en svart silhuett som flimrar förbi i nyhetsflödet.
Den senaste tidens våg av dödligt våld mot kvinnor har väckt ett enormt engagemang hos våra läsare. Vi har publicerat ett flertal artiklar om de som drabbats av det.
- Linda Hjertén har intervjuat 18-åriga Elins syster i Höör, som kräver att politikerna gör mer än bara beklagar det som hänt.
- Susanna Nygren har skrivit om Aline, som höggs ner på öppen gata i Alvesta.
- Matilda Aprea Malmqvist har pratat med en vän till den döda kvinnan i Älta.
- Ovan nämnda Linda Hjertén har också intervjuat offren för den så kallade Nytorgsmannen, som misstänks för brutala våldtäkter.
Aftonbladet har en lång tradition av att granska våldet mot kvinnor. Reportern Kerstin Weigl har under mer än ett decennium räknat varje kvinna som mördats av en man de haft en nära relation till.
Weigls rapportering är en otrolig livsgärning, som starkt bidragit till att dessa brott gått från att kallas för ”familjetragedier” till att bli en riksangelägenhet. Den flerfaldigt prisade granskningen ”Dödade kvinnor”, som Kerstin gjort tillsammans med Kristina Edblom, hittar du här.
Parallellt med det extrema våldet i nära relationer pågår en annan pandemi: unga män, ibland barn, skjuts varje vecka ihjäl i olika gängkonflikter. Även dem riskerar att bli en siffra i statistiken om journalistiken inte förmår att lyfta fram människorna i den. Där kan vi bli bättre.
Inte för att vi är ”asgamar”, som det ibland heter, utan för att det är en central del av vårt uppdrag som journalister.