De har väckt folket

Jesper Bengtsson

De buddistiska munkarnas protestoffensiv ökar i styrka.

I går utfärdades undantagstillstånd – och utegångsförbud nattetid. Nu väntar alla på militärjuntans nästa steg.

Men blodigt våld kan på lång sikt inte stoppa kampen för demokrati i Burma.

Det skriver Jesper Bengtsson, ledarskribent på Aftonbladet, som gett ut ”Granatklockorna i Myitkyina – en berättelse om Burma” och rest i landet.

helskärm

I går trotsade munkarna på nytt juntans hot om våld. Tiotusentals gick ut på gatorna i en stillsam marsch för demokrati.

Samtidigt flyttade juntan ännu fler soldater till den förra huvudstaden Rangoon. Ett tydligt tecken på att de inte drar sig för att använda blodigt våld om det krävs för att behålla makten.

Men jag är inte säker på att våld kommer att få protesterna att upphöra.

När juntan slog ner det förra stora upproret 1988 betydde det inte slutet för demokratirörelsen. Tvärtom fortsatte de offentliga protesterna under flera månader. Till slut tvingades juntan gå med på att hålla ett demokratiskt val.

Det var då, i efterspelet till massakrerna, som Aung San Suu Kyi klev fram som demokratirörelsens självklara ledargestalt. Sent i augusti 1988 höll hon ett tal vid den vackra Shwedagonpagoden i Rangoon och över en halv miljon människor kom dit för att lyssna. Med sin milda stämma talade hon om icke-våld och demokrati.

Hennes parti NLD vann och fick 80 procent av platserna i parlamentet i valet 1990. Men juntan vägrade erkänna resultatet.

Att det nu är de buddistiska munkarna som går i spetsen för protesterna är ingen slump. De har spelat en viktig roll i de flesta folkliga resningar i Burma. De fanns med i kampen mot den brittiska kolonialmakten före andra världskriget. De har varit i ständig opposition sedan juntan tog makten i en militärkupp 1962.

Men protesterna denna gång startades av en grupp aktivister som kallar sig 88 Students Generation. Gruppen leds av en man som heter Min Ko Naing. Han var en av initiativtagarna till protesterna redan 1988. Efter upproret fängslades han. När han släpptes ut 2004 hade han suttit nästan 16 år i isolering.

16 år i en cell utan fönster.

16 år utan kontakt med omvärlden.

Det första han gjorde när han återfick friheten var att på nytt börja organisera motståndet. I augusti i år gick små grupper av aktivister ut på gatorna. Juntan reagerade direkt och fängslade ledarna. Min Ko Naing greps den 19 augusti och ingen har sett honom sedan dess.

Då trodde jag och många andra som följt Burma genom åren att protesterna skulle upphöra. Men munkarna hade andra planer. Deras protester har gett nytt liv åt hela demokratirörelsen.

Därför är det inte säkert att militären kan krossa motståndet med våld. Om soldaterna mördar flera hundra fredliga munkar kan det starta ett rasande folkligt uppror.

Tyvärr har militärjuntan i Burma ofta reagerat irrationellt. Utan att ta hänsyn till vare sig sin egen befolkning eller omvärldens reaktioner. Det politiska systemet är så slutet och hårt kontrollerat att de kommit undan med både mord och etniska rensningar, inte minst mot de etniska minoriteterna i landets gränsområden.

Låt oss hoppas att protesterna den här gången nått en sådan styrka att juntan måste backa. Att de tvingas prata med Aung San Suu Kyi.

Jag hoppas, men jag är tyvärr inte säker på att det är en realistisk förhoppning.