”Äntligen kanske vi blir fria”

Kenan Habul

KIEV. Det är dagen efter i Kiev.

De döda hedras, gator städas och hoppet spirar.

– Äntligen kanske vi blir fria, säger Maria Konchankova, 70.

Det är en märklig syn. Paradgatan i en av Europas äldsta städer med pampiga byggnader på båda sidor. Överallt symboler för den globala ekonomin, skyltar som förkunnar att här säljs spanska kläder och amerikanska hamburgare. Och mitt i allt detta högar med slitna bildäck. Plåttunnor där vedklossar brinner. Övergivna stridsfordon, gröna och blåa. På flera av dem står unga män med bister uppsyn. De har hjälmar på huvuden och klubbor i händerna. Överallt hjälps människorna åt att röja bort bråtet.

Khreshchatyk-gatan löper genom centrala Kiev och igenom Maidan, torget som blev navet för alla de tusentals människorna som i tre månader har samlats där för att protestera mot landets president.

På söndagseftermiddagen är stämningen närmast att beskriva som uppslupen. Inga poliser eller militärer syns till. Barrikaderna är ett utflyktsmål för söndagsflanörerna. Barn och vuxna tar bilder på varandra vid utbrända bildäck.

”För mina barn och barnbarn”

Vid självständighetsstatyn träffar vi Maria Konchankova. Hon har huvudet invirat i en lång sjal och ett litet blå-gult band, de ukrainska flaggans färger, knutet runt en knapp på kappan.

– Jag har varit här i nästan tre månader. Jag sover och duschar i en byggnad inte långt härifrån, berättar hon.

Hon är från Kornin, cirka tretton mil väst från Kiev. Hon har varit på torget nästan hela tiden sedan protesterna började. Ibland åkte hon hem för att se till djuren och berätta för grannarna vad som händer. Deras entusiasm och lycka över att demonstranterna vägrade ge upp sporrade henne att ständigt återvända till torget.

– Det här gör jag för mina barn och barnbarn.

På scenen bakom visas diskussioner i landets parlament på en stor tv-skärm. På lördagskvällen talade där Julia Tymoshenko.

Få kunde tro för några dagar sedan, när de flydde undan från krypskyttarna, att landets mest kända politiska fånge skulle släpas fri. Maria Konchankova försökte tränga sig genom massan för att komma närmare igår kväll.

– Julia är en klok kvinna som kan ekonomi, har bra kontakter och jag hoppas att hon blir president.

Maria Konchankova vill inte kännas vid anklagelser om korruption och inkompetens som riktats mot hennes favoritpolitiker. Hon tror inte på att landet kan splittras, att den här nuvarande krisen i värsta fall kan leda till ett inbördeskrig.

”Har inte behövt använda basebollträt”

Petro Osadatsa, 39, håller med. Han är bussförare och har hjälpt till att köra folk från sina hemtrakter, som ligger väst från huvudstaden i Ternopil-regionen.Västra delarna av landet beskrivs som traditionellt EU-vänliga.

– Men jag har faktiskt sett folk här även från de delar av landet där man tror att stödet för presidenten är stark.

Petro Osadatsa deltog visserligen i den Orangea revolutionen för tio år sedan, men han säger att han inte är särskilt intresserad av politik. Han konstaterar diplomatiskt att Tymosjenko har goda utsikter att bli landets nästa president.

Anledningen till att han vaktar en av barrikaderna och värmer sig vid elden från en eldtunna denna söndag är att han är far.

– När jag såg hur de attackerade studenterna kände jag att jag måste vara här. Jag har två barn själv.

Bredvid honom ligger ett baseballträ.

– Jag har inte behövt använda det. Det är en kamrats, säger Petro Osadatsa.

”George” slogs mot polisen

En ung man som säger att vi kan kalla honom "George", hymlar inte med att han deltog i striderna på barrikaderna. Han har en grön militärhjälm på huvudet, som han fick av "goda människor", en rånarluva i en något ljusare nyans och kamouflagekläder på kroppen. Han vill inte berätta någonting om sig själv mer än att han är myndig och jobbar med informationsteknologi.

Hans yrke är anledningen till att han misstror Julia Tymosjenko, förklarar han lite kryptiskt.

– Jag är rädd att de här politikerna som nu tar makten blir värre än de förra. Det är ju i princip samma människor. Och Julia, hon har för starka kopplingar till näringslivet. Det ökar risken för korruption, säger "George" lite vagt.

George och hans kompis, som inte heller vill uppge namn, samlar pengar till en av sina sårade kamrater. En man plockar upp en 100-sedel av lokalvalutan Hryvnja ur plånboken och låter sin son stoppa den i plastlådan som grabbarna har ställt på ett litet bord framför sig.

Hedrar de döda

På flera ställen runt om på torget ligger högar av blommor, omgivna av levande ljus. Människor samlas i tysthet. Några gör korstecken, andra tittar tyst framför sig.

Oleksandra, 26 och maken Sergiy Herovy, har tagit sin förstfödda, fyra månader gamla dottern Zina för att hedra de döda.

– Förhoppningsvis kommer hon få växa upp i frihet, så att de inte har dött förgäves, säger Oleksandra Herovy.

Tolken förklarar senare att "leva fritt" för många är det samma som att slippa ryskt förtryck.