”Vi var levande måltavlor”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2011-02-05
Aftonbladets Karin Östman: Kairo var som en krigsfilm
KAIRO.
Brandlukten från regeringspartiets utbrända högkvarter slog emot oss när vi anlände till Befrielsetorget för en vecka sedan.
Synen från vårt hotell Semiramis påminde om en scen ur en krigsfilm. Gator tömda på bilar och människor. Bara stridsvagnar och soldater.
Plötsligt dundrar en militärhelikopter fram över de höga palmerna i eftermiddagssolen. Utanför hotellet är personalen upptagen med att spika igen entrén med brädor och träskivor. Jag hör skarp skottlossning för första gången i mitt liv.
Stridsplan dånar runt i cirklar över centrum.
Nästan vartenda gathörn kontrolleras av medborgargarden beväpnade med svärd, pistoler, påkar och slaktknivar.
Det var en omtumlande ankomst till ett land på randen till inbördeskrig.
De regimkritiska demonstranterna i Egypten välkomnade oss med öppna armar. För dem är utländska journalisters närvaro viktig. De formligen drog i oss för att berätta om polisens och regeringens övergrepp och det var inte svårt att få ihop material att skicka hem till Sverige.
Men i tisdags kväll förändrades läget drastiskt efter president Hosni Mubaraks tv-sända tal.
Vi förstod för sent att konflikten tagit en ny vändning.
Nästa morgon beger vi oss till en förort för att rapportera om matbristen bland fattiga.
På vägen dit möter vi mindre demonstrationståg. Tolken i baksätet ser förbryllad ut. Männen med plakaten skriker att de vill ha kvar presidenten. De är aggressiva och och sparkar på bilen när vi kör förbi.
När vi en stund senare parkerar bilen blir vi överfallna av en ursinnig mobb. Någon har fått för sig att vi är israeliska agenter.
På några minuter är vi omringade av 50–60 aggressiva män, kvinnor och barn som bankar, spottar, slår och sparkar. De placerar stenar runt bildäcken så vi inte ska kunna lämna platsen. Vår chaufför tvingas ut och får ett slag mot huvudet.
Inget vår tolk säger kan lugna mobben. En man försöker klättra upp på biltaket. Panikkänslorna väller fram. Vi kommer inte därifrån.
En man utanför inser faran och ringer militären.
Efter en timme anländer ett befäl med soldater. De tränger bort folkmassan så befälet kan ta sig in i vår bil och efter visst besvär köra i väg med oss.
Många ur mobben springer efter.
Några hundra meter bort prejas vi av vägen av en minibuss. Pistolbeväpnade män väller ut och skriker mot oss. Men när soldaterna riktar sina automatgevär mot dem låter de oss åka vidare – efter att ha kysst befälets kind.
Två timmar senare sitter vi utanför ett fängelse med fyra beväpnade soldater runt oss.
Befälet visar sig vara Mubarakanhängare och av bestämd uppfattning att vårt arbete förstör för regeringen. Han tar sim-korten till våra telefoner och går in i fängelset. Tolken gråter.
Befälet har på arabiska sagt att om han dödar oss nu skulle ingen hitta oss.
Chauffören stirrar uttryckslöst framför sig. Han mumlar något om sin fru.
Lastbilar med fruktade säkerhetsstyrkor på flaket kör förbi och tittar intresserat på oss.
Så kommer befälet mot oss, ger tillbaka våra saker och låter oss gå. Vi ställer inga frågor. Kör bara iväg.
Tillbaka på hotellet visar det sig att många kollegor varit med om liknande upplevelser. De har blivit misshandlade, bestulna, kvarhållna och trakasserade.
Dagen därpå vågade vi oss bara ut i några få timmar. Vi såg hundratals, kanske tusentals skadade egyptier. De berättade om knivhugg, stenkastning och hemmagjorda bomber.
När vi senare lämnade torget fick vi springa för att inte hamna mellan fronterna med påkbeväpnade män.
Många andra reportrar och fotografer råkade också illa ut den dagen.
På eftermiddagen får vi höra att SVT-kollegan Bert Sundström blivit kidnappad sedan han gått ut från vårt hotell.
SVT rapporterar om en hemlig order som gått ut om att gripa alla utländska journalister. Vi börjar känna oss alltmer trängda av den smutsiga strategi mot journalister som regimen regisserat.
Hotellpersonalen har sökt igenom våra rum, berättar en svensk kollega.
Tiden går långsamt.
Så kommer det tunga beskedet att Bert Sundström ligger på sjukhus med svåra knivskador.
När vi anlände till krigsfilmscenerna i Kairo för en vecka sedan kom vi i en vanlig taxi. I går tvingades vi anlita ett säkerhetsföretag för att ta oss till flygplatsen.
Aldrig kunde vi ana att vi själva skulle bli levande måltavlor i det inrikespolitiska kaoset.