Gaddafis kamp för att överleva
Men hans problem är att ingen tror på honom längre
Moammar Gaddafis ensidiga vapenvila är ett trick för att vinna tid och stoppa Nato från att förstöra hans flyg, stridsvagnar och artilleripjäser.
Gaddafi har inte plötsligt blivit god.
Han försöker bara hänga sig kvar vid makten.
Hans problem är att ingen tror på honom längre. Han säger en sak och gör en annan.
Ena stunden hotar han omvärlden. I nästa står hans utrikesminister med böjt huvud och läser mumlande eld upphör-deklarationer. Flera timmar senare fortsatte Gaddafis armé att angripa rebellerna i flera städer.
Gadaffi är desperat
Envåldshärskarens beteende visar hur desperat han är. Taktikbytenas enda syfte är att försöka överleva så länge som möjligt.
Nato bryr sig inte mycket om vad Gaddafi säger. USA:s utrikesminister Hillary Clinton gjorde klart att de bara ser på vad han faktiskt gör.
Inte ens om diktatorn lägger ner sina vapen är det säkert att Nato avstår från att införa den flygförbudszon som FN:s säkerhetsråd ställt sig bakom. Gaddafi kan ju när som helst låta sin armé attackera igen. Han går helt enkelt inte att lita på.
Ingen vet när en Natoattack kan komma. Möjligen kan en verklig vapenvila göra att Nato inte har lika bråttom. Moraliskt blir det svårare att motivera en attack mot en passiv fiende.
För Gaddafi är det viktigt att hålla sina tunga vapen intakta. Det är tack vare dem som han haft ett övertag gentemot rebellerna.
Arméns lojalitet viktig
Börjar Nato förstöra stridsvagnar och artilleri ökar risken att armén ser att loppet är kört och vänder sig mot Gaddafi. Byter de sida har regimen ingen chans att överleva.
Ändå finns det skäl att varna för en övertro på en flygförbudszon. Erfarenheter från Irak efter Kuwaitkriget visar att situationen på marken lätt permanentas. Gaddafi behärskar fortfarande en stor del av landets territorium. Rebellerna behärskar Benghazi men har inga möjligheter att störta tyrannen.
I det läget kan vi få se ett utdraget, lågskaligt inbördeskrig där Gaddafi kan sitta kvar under lång tid.
Mitt i allt detta är det slående hur olika västvärlden behandlar arabvärldens demokratiaktivister. I Bahrain kan den diktatoriska regimen attackera demonstranterna och ta hjälp av utländska trupper utan att omvärlden ingriper.
En regel verkar gälla för västfientlige Gaddafi. En helt annan för Bahrains västvänliga kung.