”Stina undrar varför hon fick leva”

Susanna Nygren

Stina Almqvist, 14, överlevde bussolyckan.

Föräldrarna är lyckliga över att de har fått hem sin dotter.

Men alla sår syns inte utanpå.

– Hon förebrår sig själv hela tiden. Stina säger ”Varför fick jag leva och inte min kompis”, berättar Fredrik Almqvist. 

Klockan tolv i går natt fick Fredrik Almqvist och hans fru Marie Almqvist hem sin 14-åriga dotter Stina. Hon är en av de barn som överlevde dödsolyckan med bussen i Härjedalen. Stina har skadat armen men olyckan har också satt djupa spår i själen. Pappa Fredrik Almqvist berättar att hon och andra barn har skuldkänslor. De har svårt att ta in att de överlevde.

– De undrar varför de fick leva. Och inte deras kompisar, säger Fredrik Almqvist. 

Han och hans fru tog bilen till Mora för att hämta Stina under gårdagen. En släkting skjutsade Stina till en parkering där de möttes.

– När hon kom ut ur bilen reagerade jag på hur hon såg ut. Jag tror aldrig att jag har sett ett vitare, eller blekare och tröttare ansikte i hela mitt liv. Sedan bara slängde vi oss i armarna på varandra och kramades. Det var fruktansvärt att köra så många mil och bara vänta på att få hålla hennes hand, säger mamma Marie Almqvist. 

Det var också en storm av känslor som mötte dem på parkeringen. Stina var upprörd.

– Det var känslor som vi inte var förberedda på som kom ut, förklarar Marie. 

”Körde väldigt fort”

Stina är fortfarande skakad så det blir istället pappa Fredrik och mamma Marie som återger vad hon har sagt om olyckan.

Stina har berättat om hur busschauffören körde, som hon upplevde det, alldeles för fort. Hon hade sovit en stund i bussen men vaknade till av att det krängde i farten.

– Hennes upplevelse är att han körde väldigt fort och att hon funderade på om de skulle välta åt vänster eller åt höger. Då satte hon på sig bilbältet och det var det som räddade henne, säger Fredrik. 

Stina somnar till och vaknar sedan av att folk skriker. Sedan känner hon hur bussen välter långsamt.

– Hon tar spjärn med benen för att hålla sig fast. När bussen ligger ner tror hon först inte att det är så farligt så hon får tag på sin väska och kryper ut. Sedan sätter hon sig på sin väska utanför bussen, säger Fredrik. 

Hjälpte kompisar

Långsamt började det gå upp för Stina att det var en riktigt allvarlig olycka. Hon ser blodiga kamrater komma ut från bussen. Några springer förvirrat runt bussen. En del hanterar chocken genom att börja pilla med sina mobiltelefoner medan andra försöker hjälpa kamrater ut.

– Det finns en tjej som Stina kallar ”Hjälten”. Hon sprang in och ut från bussen och hjälpte kompisarna att komma ut, säger Fredrik. 

Stina fick en rejäl sovmorgon under måndagen och sedan har hon talat med en psykolog. Det är Fredriks arbetsgivare som har gått in med den hjälpen.

– Jag tror de pratade i två och en halv timme. Det var bra. Efter det åkte vi ned till skolan så att hon fick träffa sina kompisar. De var väldigt ledsna och många grät.

Fredrik påpekar att det är viktigt att alla vuxna hjälper barnen att komma över sina skuldkänslor och att bearbeta sorgen.

– Vi måste tala om för dem att det är okej att leva och samtidigt sörja de som dött.

Stinas föräldrar har godkänt att Aftonbladet publicerar hennes namn och bilden där hon tröstas av sin pappa.

Larm om fel på bussen - dagen innan olyckan