Breivik flinade åt barnen

Staffan Lindberg

OSLO. Under fyra långa vittnesmål satt den åtalade orörlig.

Först när han fick höra om barnens oro kom känslorna.

Anders Behring Breivik, 33, började flina.

Den tionde dagen av rättegången mot Breivik har just avslutats i Oslo tingsrätt.

Ytterligare sex vittnen som överlevde bomben mot regeringskvarteret i Oslo den 22 juli i fjol har framträtt.

Deras historier lades efter varandra. De skiljde sig i detaljer, men bekräftade helheten. Bilden av en enorm explosion.

Och den våldsamma förödelsen som följde.

Fram till klockan två på eftermiddagen satt Anders Behring Breivik orörlig. Advokater, anhöriga och vi journalister letade efter en reaktion - förgäves.

Först när en 40-årig sjuksköterska började vittna hände något.

Kvinnan berättade att hon den 22 juli var på utflykt till Oslo med sina två barn: en nioåring och en åttaåring.

De passerade regeringskvarteret på jakt efter en parkering.

- Här jobbar många av de som bestämmer, sa mamman till barnen.

Sedan small det.

Barnen i panik

Mamman upplevde explosionen som våldsam, metallisk. Röken fyllde gatan. Något föll mot bilen, slog mot vindrutan.

- Jag tänkte att byggnaderna skulle rasa. Eller att det skulle komma en bomb till, sa kvinnan i rätten.

Hon körde i panik, ut genom staden. Mot huset i Telemark. Nyheterna i bilradion talade om döda och skadade.

Åklagaren Svein Holden frågade hur barnen tog det.

- Det var panikstämning i bilen. De ropade och försökte få mig att förklara vad som hänt. Som mamma ska man göra barnen trygga. Det kunde inte jag.

Senare på kvällen sa nioåringen.

- Mamma, vi ska aldrig mer prata om det här.

- Jo, svarade mamman. Det ska vi. Länge.

Barnen var otrygga under en lång tid. Men NRK:s barnnyheter hjälpte dem att förstå tragedin.

- Man förklarade för barnen att tankarna hos en person som gör det här är sjuka.

Det var nu som Breivik reagerade för första gången - genom att le. Kvinnan fortsatte att berätta om nioåringens tankar efter programmet.

- Hon undrade om det kunde smitta. Då skulle ju fler kunna göra det.

Kvinnan tittade på Breivik när hon berättade.

Nu föll masken på den åtalade, som flinade öppet.

Expert ändrar åsikt om Breivik

De fyra psykiatriker, som ska bedöma om Breivik är sjuk, lutade sig framåt.

Skärpte blickarna.

En av de centrala frågorna i rätten handlar om huruvida Breivik ska kunna dömas till fängelse eller inte.

Einar Kringlen, en av Norges mest erfarna psykiatriker, har tidigare sagt att Breivik var psykotisk.

I morse uppgav han för NRK att han ändrat sig:

– Det var nyttigt att höra och se hur den tilltalade uppförde sig. Det ger en helt annan bild än vad du får läsa i tidningsreferat och det intrycket jag fick av mannen från den första rapporten.

Den tionde dagen i rätten inleddes av att ingenjören Kristian Rasmussen, 31, berättade hur han satt på sin arbetsplats på ett av departementen.

Som för många andra var den sista dagen före semestern. Han skulle avsluta de sista arbetsuppgifterna när bomben small.

– Allt blev svart. Jag hamnade i koma, sa han.

Han bröt nacken och förlorade två liter blod och opererades i buken och i huvudet. Han hade svåra sårskador över kroppen och familjen tvingades identifiera honom genom ett ärr på lillfingret.

Först den 3 augusti vaknade han igen.

Han säger sig i dag leva ett normalt liv, men har svårt att koncentrera sig och blir lättare trött.

En 56-årig expeditionschef på ett departement var på väg till frisören för att klippa sig inför ledigheten. Han hörde bomben och hann tänka:

– Det måste vara en gasexplosion.

"Varför kommer de aldrig till mig?"

Sen kom tryckvågen. Den kastade honom ett tiotal meter.

– Jag såg inget för allt glassplitter i ögonen och kunde inte röra mig. Jag tänkte att jag kanske inte skulle överleva, sa han i rätten.

Han fortsatte, med klar och tydlig röst:

– Jag blev livrädd och tänkte på familjen. På barnen. Om de förlorar sin pappa. Jag blev desperat och ropade efter hjälp,

Men hjälpen dröjde.

– Jag hörde bilar, ambulanser och tänkte: varför kommer de inte till mig?

Till sist kom ambulansen och tog honom till sjukhuset.

Han berättade som andra vittnen om det viktiga stödet: från familjen, sjukhuset, vänner och kollegor. Minns det norska kronprinsparets besök på sjukhuset.

– Det betydde mycket för mig.

I dag mår han bra, men har svårt att att lyfta vänsterarmen.

Skulle fjällvandra med dotter

Ole Peder Nordheim, 52, var avdelningsdirektör och ansvarig för bland annat receptionisterna och säkerhetsvakterna i regeringskansliet.

Han berättade hur han gått och glatt sig åt fjällvandringen med den nittonåriga dottern. De skulle resa till Jotunheimen för att bestiga Galdhøpiggen tidigt nästa morgon.

I stället fick han arbeta med att reda upp efter förödelsen, så hårt att kroppen efter flera månader sa stopp - och han tvingades sjukskriva sig.

Han följdes av en Lars-Erik Holtet, 24, som just arbetat färdigt och skulle ta bussen hem.

Bomben slungades honom - in i tidningen VG:s byggnad, nära regeringskansliet.

- Jag mår bra i dag, sa han. Men varje gång jag ser en felparkerad bil med varningsblinkers på reagerar jag, sa han i rätten.

Nu tar rättegången paus. Den återupptas torsdagen den 3 maj.