Bröllop är den ultimata festen

Per Magnusson

”Släkten ska man ha på väggen”. En gammal farbror skrockar finurligt genom ena mungipan. Pipan upptar den andra.

Tio år, i seglarskor, JC-jeans och klaustrofobiskt välstruken skjorta var dessa ord mitt mantra i kampen mot mamma beväpnad med extra parfym och pappa fortfarande i kalsongerna, försenade till ännu en släktmiddag.

Vill. Inte. Följa. Med.

Sjutton år senare måste jag motvilligt medge. Bröllop är den ultimata festen.

Motviljan från förr fanns där inledningsvis. Min lokala kaffebar firade ju två år i helgen. Ville inte missa festen.

Et cetera et cetera.

Men jag skulle få äta upp mitt missmod och en femrätters middag på ett slott utanför Göteborg.

Inledningen är magnifik. Blickande ut över slottsträdgården, likt Charles och Sebastian, med ett glas champagne i handen. Riset flygande över den vita brudklänningen. Leenden blixtrande i kapp med kameror. Den sortens leenden bara ung, evigt svuren kärlek kan locka fram.

I slottskällaren rinner hemmakryddad snaps nerför törstiga strupar. Bara en liten aptitretare innan sällskapet lotsas upp till kapellet där ytterligare tre rätter ska intagas.

Cheddarn har väntat på att bli uppäten i 36 månader och det känns som det sista jag kommer att äta på lika länge. Bara kaffe, konjak och bröllopstårta också.

Fastrar spelar bröllopsvals på dragspel och sedan dans, dans, dans till tre inhyrda jazzkatter. Två släkter i symbios i den sena timmen. Borta är stela barriärer och artighetsfraser.

Alla dansar utom Kusinbarnskillen. Han står på vindsvåningen, blickar trumpet ut under svart emo-lugg. Han lyssnar på hårdrock i iPod-lurar och längtar hem till elgitarren.

Jag ler, för jag vet så väl hur det är att stå däruppe.