Europas värme och teknik sårbart för sabotage

Läckorna på gasledningarna Nord Stream 1 och 2 uppges vara resultatet av dubbla explosioner.

Det förmodade sabotaget sätter ett hotfullt finger på sårbarheten i Europas kritiska infrastruktur som döljer sig under ytan.

Långt ner i djupet längs våra havsbottnar slingrar sig mil efter mil av undervattensledningar. Högteknologisk infrastruktur med fiberoptik, telefoni, gas och el med för samhället helt avgörande betydelse.

– För dem som inte trodde det tidigare är det väl uppenbart nu att det går att komma åt den här typen av infrastruktur, säger Mikael Toll, senior rådgivare på Ramboll och mångårig tidigare chef för trygg energiförsörjning på Energimyndigheten.

Stora delar av det submarina energisystemet utgår från Europas numera största gasleverantör Norge.

Från de norska gasfälten i Nordsjön går ledningar till Danmark, Nederländerna och Storbritannien för vidare transport upp till Sverige och ut på kontinenten.

Så sent som på tisdagen, i skymundan av sabotagemisstankarna kring Nord Stream, invigdes den nya ledningen Baltic Pipe som ska förse även Polen med norsk gas.

Avgörande artärer

Mikael Toll vill inte peka ut enskilda undervattensledningar men konstaterar att systemet är sårbart och att det finns huvudartärer med avgörande betydelse för den europeiska gasförsörjningen.

– Det är ett stort system, och händer det något på en plats så får det konsekvenser för helheten. Det finns ett stort beroende i Europa av naturgas och om flödet upphör får det ganska stora konsekvenser för samhället, både vad gäller värme, el och industri.

Mellan Norge och de brittiska öarna går också högspänningskabeln Nordsjölänken som transporterar energi nog för att elektrifiera 1,4 miljoner brittiska hushåll.

I Östersjön finns liknande kablar som förbinder Sverige med Danmark, Finland, Litauen och Tyskland.

Rysk specialitet

Den svenska regeringen har, i likhet med flera europeiska kollegor, inte velat peka ut någon för det misstänkta sabotaget mot Nord Stream. Andra var snabba med att slå fast att det mesta pekar i rysk riktning.

Ryssland har under många år genom den så kallade Huvudavdelningen för djuphavsforskning satsat stora resurser på just den typen av undervattensverksamhet, enligt underrättelseexperten Joakim von Braun.

– Avdelningen ligger utanför den vanliga militära strukturen, men sysslar inte alls med djuphavsforskning. Det är en utpräglad underrättelse- och sabotageverksamhet som man har byggt upp sedan 60-talet och som har omfattande undervattensresurser, säger han.

Att ge sig på gas- och elledningar, liksom djuphavskablar för fiber och telefoni, är ett sätt att göra stor skada med små medel.

– De ligger helt obevakade på havsbotten mellan kontinenterna, i Nordsjön och i Östersjön. Knipsar man fiberkablarna så kan man lätt slå ut ungefär 99 procent av internet, säger Joakim von Braun.

Utesluter inte mer sabotage

En storskalig aktion av det slaget är enligt Joakim von Braun främst något man kan förvänta sig i samband med större militära insatser. Han utesluter dock inte att fler undervattensledningar utsätts för sabotage framöver.

– Det kan man mycket väl tänka sig. Det kan vara så att man redan nu har placerat ut exempelvis sprängladdningar som man har i beredskap för den dag då man tror sig ha nytta av det. Det kan finnas anledning för olika ägare att kontrollera sina strukturer.

Norge meddelade under onsdagen att säkerheten ska höjas vid energianläggningar både på land och till havs till följd av gasläckorna och rapporter om okända drönare runt norska oljeplattformar.

”Stora sårbarheter”

Den statliga norska gasoperatören Gassco, som driver ett flera tusen kilometer långt nätverk med undervattensledningar, skriver i ett mejl till TT att man skärper sina säkerhetskontroller.

”Vi har även etablerade system för att övervaka transportsystemet och dessa följer vi extra noga nu”, skriver Gassco.

Enligt Mikael Toll finns stora ”säkerhetsskulder” inom energiförsörjningen. Men att skydda ledningssystemen helt och hållet är inte möjligt. Det bästa försvaret, säger han, är att bredda internationella försörjningskedjor för att undvika beroende av enskilda länder eller aktörer.

– Man kommer aldrig kunna skydda infrastrukturen helt och hållet. Den som vill påverka letar sårbarheter, och det finns tyvärr ganska stora sårbarheter.