’Jag skulle döda alla’
Publicerad 2012-04-20
Anders Behring Breivik berättade för rätten att Utøya inte blev som han tänkt sig – för få dog
När terroristen vaknar klockan åtta på morgonen den 22 juli är hans första tanke: ”Det här är dagen då jag ska dö”.
Han kliver upp och sväljer de anabola steroider han ätit i sju veckors tid.
Sedan klär han på sig, lämnar sin mammas hus och dödar 77 människor.
Han har tårar i ögonen. Rösten brister.
– Det var lite för jobbigt i dag, säger Eivind Thoresen, 26, och försvinner i väg på kryckorna han fortfarande använder efter att ha skadats svårt i explosionen i Oslo.
Han är inte ensam om att ha nära till tårarna.
Men för att förklara varför så många rödgråtna ögon kliver ut från rättssal 250 i Oslo tingsrätt en eftermiddag i april måste vi backa bandet.
Spelar hela dagarna
Året är 2006 och Anders Behring Breivik gör det han drömt om så länge. Flyttar hem till mamma för att under ett års tid ägna sig åt fantasi- och rollspelet World of Warcraft. Han spelar det, och skjutspelet Modern Warfare, i 16 timmar per dag.
Det förstnämnda, säger han, ”har inget med terrordådet att göra”. Men det har det andra.
– Jag hade stor nytta av Modern Warfare på Utøya, jag övade mycket på siktessystem.
Här börjar de första tårarna att rinna i rättssalen.
Vill spränga slottet
Det märker inte Breivik, upptagen med att berätta sin historia. Om en fem år lång rekognosering. Groteska, grandiosa planer som innefattar allt från att spränga slottet (”när kungafamiljen är bortrest, jag är monarkist”) och att spränga första maj-tåget (”alla marxister på ett ställe”) till att halshugga Gro Harlem Brundtland (”jag tänkte filma det”).
Terroristen pratar och pratar och pratar:
Om hur han grävde ned en skottsäker väst och hjälm vid svenska gränsen.
Om hur han skaffade en Glock och ett halvautomatiskt gevär, Ruger mini 14.
Om hur han, mellan juli 2010 och mars 2011, övade 25 gånger på Oslo pistolklubb.
Han ler, både en, två och tre gånger när han pratar om vapnen, som han ”enligt norsk militär tradition” döpt. Pistolen fick heta Mjölner, efter Tors hammare. Geväret Gungnir, efter Odens spjut.
Gick inte som planerat
Vid det fjärde leendet får åklagaren nog:
– Här sitter anhöriga som mist sina barn på Utøya. Hur tror du att de reagerar på att du ler?
– Med förskräckelse och avsky, svarar massmördaren som sedan säger vad som, enligt honom, gick snett på Utøya.
– Målet var inte att döda 69, det var att döda alla.
Här börjar flera av åhörarna med de anhörigas svarta band runt halsen att kippa efter andan. Andra gråter tyst. Ett av de tre målsägarbiträdena, 47-åriga Siv Hallgren, kastar oroliga blickar mot läktaren. Åklagaren ber om en paus. Får en kvart.
Efter att Breivik lämnat rummet brister flera av de drabbade ut i gråt. Så gör även ett av målsägarbiträdena. Samtliga anstränger sig för att torka tårarna innan Anders Behring Breivik återvänder.
Var nervös
Han berättar om hur han köpte sin gård, byggde sin bomb. Säger att han fick meditera och träna mentalt inför massakern, eftersom ”det strider mot mänsklig natur att skjuta folk på det viset”. Han berättar hur han började äta anabola steroider och andra prestationshöjande preparat sju veckor före attacken, för att förbereda kroppen maximalt.
Och sedan vaknar han alltså, den 22 juli 2011, och tänker att det är dagen han ska dö.
Han beskriver nervositeten på morgonen. Irritationen när hans 1 800 sidor långa manifest tar tid att ladda upp på nätet. Frustrationen när den plats han valt vid regeringsbyggnaden är upptagen. Och klumpen i magen när han sitter i skåpbilen som är redo att explodera och väntar på att någon ska komma och gripa honom.
Men ingen kommer.
Så han kliver ur och går med bestämda steg till en vit Fiat Doblo.
Det första han gör är att ratta in P4 på radion, eftersom de ”alltid bryter sändningen när något händer”.
Han hinner köra två kvarter innan det smäller. Väntar ytterligare två minuter på trafikmeddelandets vinjett.
”Ett fiasko”
Meddelandet är kortfattat. Det har skett en explosion.
Strax därefter, ett meddelande till: en person är död.
– Då tänkte jag att det var ett fiasko. Målet var att döda hela regeringen och statsministern. Jag hade räknat med minst 12 omkomna för att det skulle anses vara lyckat.
Där och då beseglades 564 AUF-deltagares, och ett helt lands, öde.
– När jag hörde radioinslaget bestämde jag mig för att genomföra hela operationen.
Sedan svängde Anders Behring Breivik ut från Oslo och började köra mot Utøya.
